Både Moderaterna och Sverigedemokraterna backar tydligt jämfört med valet 2022. Liberalerna ligger med 2,8 procent långt under riksdagsspärren, och Kristdemokraterna når bara 3,5 procent – alltså inte heller över spärren.
Oppositionspartierna däremot ligger tryggt över. Störst av alla är Socialdemokraterna med 36,2 procent, nästan lika mycket som M:s och SD:s samlade stöd på 36,3 procent.
Alla Tidöpartier har tappat väljare till Socialdemokraterna – mest M och SD med 1,2 procentenheter vardera, minst KD med 0,4. Den stora förskjutningen i opinionen beror alltså inte på att tidigare borgerliga väljare strömmar till S. Det handlar snarare om att de inte längre vet vad de ska rösta på. Antalet osäkra väljare ligger nu på rekordhöga 22 procent – den högsta nivån sedan åtminstone november 2018.
Detta är betydligt mer allvarligt än ett enkelt tapp i opinionen. Det tyder inte på att borgerliga idéer blivit impopulära – utan på att väljarna inte längre ser några trovärdiga företrädare för dem.
Det är knappast förvånande. Förutom sänkningar av bränslepriserna har frihetsreformerna lyst med sin frånvaro. De stora borgerliga framstegen har uteblivit. I stället har regeringen snöat in på kriminalpolitiken samtidigt som man gång på gång vacklat eller svikit sina löften till de väljare man vars röster man tjatade sig till.
Ulf Kristersson (M) lovade att skogsägarna skulle få mer att säga till om. ”Vi har inte tid med en mandatperiod till av halvmesyrer, osäkerhet och ogrundade beslut”, skrev han inför valet. Ändå fick Liberalerna sabotera utredningen om lättnader i artskyddet – rimligen som motprestation för att man till slut accepterade att flygskatten slopades. En viktig reform för äganderätten byttes därmed bort mot en symbolisk moderat käpphäst.
Förbudet mot blyammunition lovade Kristersson att stoppa. Det blev en valfråga, inte minst i jägartäta bygder. Ändå fortgår processen, i stort sett opåverkad. Och som om inte det vore nog kom sedan Tidöpartiernas överenskommelse att förbjuda vissa jaktvapen på grund av deras utseende – trots att man inför valet kritiserade den sortens godtycke. Det är ett totalhaveri för en regering som lovade att låta fakta gå före känslor, och verklighet gå före symbolpolitik.
En fortsatt högerregering är givetvis fortfarande möjlig. Men då måste Tidöpartierna inse att väljarna inte har övergett de borgerliga idéerna – bara partiernas förmåga att leverera dem. Missnöjet är inte ideologiskt. Det är praktiskt.
När var femte väljare är osäker handlar det inte om att man längtar efter socialdemokratin. Det handlar om att man blev lovad något som aldrig levererades. Det är inte oppositionens styrka som hotar regeringen. Det är Tidöpartiernas svaghet.