Det fanns många goda tankar bakom idén att inrätta någon form av löntagarfonder där på 1970–80 talet. Idén grundade sig i de problem som några fackförbund upplevde med den solidariska lönepolitiken där likvärdiga lönehöjningar genomfördes oavsett företagens ekonomiska situation.
Lönesättningsprincipen, som ännu råder inom LO-kollektivet, innebär att lönehöjningarna sätts lika, oberoende av bransch och företag, vilket ger en del arbetsgivare ekonomiska problem samtidigt som andra kan göra än större vinster.
Den problematiken hör vi ofta även i dag i form av höglöneförbund som vill se betydligt högre löneökningar än det märke som industrin sätter.
Idén om att ta de så kallade övervinsterna från de rika företagen, vilka mycket väl hade haft möjlighet att höja lönerna för sina anställda med betydligt mer än det märke som sattes, för att användas för att på olika sätt stärka arbetsmarknaden för de andra tog form.
LO drev kravet på löntagarfonder och Socialdemokraterna tog slutligen ett kongressbeslut i frågan.
På den här tiden var Socialdemokraterna så pass stora att de kunde genomföra all den politik som den tidens Vänsterparti tillät, vilket innebar att Löntagarfonder var på väg att införas.
Svenskt näringsliv som på den tiden hetta SAF, gick i taket. Att dels ”stjäla” företagens pengar för att sedan ge löntagarna makten över de fonder som skulle bildas var bara för mycket socialism för dem.
Den 4 oktober 1983 kulminerade protesterna och tiotusentals motståndare till löntagarfonderna demonstrerade i Stockholm.
Det slutliga beslutet blev ändå att införa ett urvattnat förslag till löntagarfonder i december 1983. Fonder som överlevde fram till den borgerliga regeringen 1991–1994 beslutade att avveckla dem. Därefter har det varit tyst på den fronten för pendeln slog över till andra sidan.
Jag brukar se den politiska utvecklingen som en pendel. När den nått så högt den kan på ena sidan, exempelvis löntagarfonder, vänder den och utvecklingen går åt helt motsatt håll. Något vi ser stora problem med i dag.
Medan det var ”stöld” att ta storföretagens övervinster för att lösa de problem som den solidariska lönepolitiken förde med sig på arbetsmarknaden har de marknadsliberala inga problem med att välfärdsoligarker pumpar löntagarnas inbetalda skatter direkt ner i sina egna fickor.
De tre stora omsorgsbolagen, Ambea, Attendo och Humana gjorde under 2023 en gemensam vinst på 2,7 miljarder.
De fyra största skolkoncernarna, Academedia, Engelska Skolan, Thorengruppen och Kunskapsskolan gjorde under 2021 en vinst på 1,3 miljarder kronor.
Det är de senaste siffrorna jag hitta lite snabbt, men det har knappast blivit mindre vinster det senaste året.
Så ser det ut i Sverige i dag. Den tiden då vi tog från de rika för att ge till de fattiga är sedan länge förbi. Nu är det kapitalet som styr och den svenska välfärden som dräneras på resurser. Allt detta är naturligtvis helt lagligt, och inte ett dugg märkligt då vi valt politiker som sitter i knät på kapitalet.
Vi ser hur skolan krackelerar med allt sämre resultat. Mycket beroende på ett friskolesystem som inte lever upp till de krav vi har på skolan.
Vi ser även hur omsorgen tas över av de kriminella gängen samtidigt som de seriösa verksamheterna får det allt tuffare att hålla kvalitén uppe på en rimlig nivå.
Trots det sker det ingen förändring politiskt. Inte ens de populistiska partierna vänder kappan efter vinden och väljer den väg som de flesta väljarna gärna ser. Nämligen en kraftig reglering av vinstuttagen.
Kapitalet är lika högröstade nu när deras kassako är i fara som då på 1970–80 talet när deras vinster var på väg att tas av staten och läggas i löntagarfonder. Den stora skillnaden är att numera har de även stora delar av de politiska partierna med sig, även om några partier börjat svaja lite i sin syn på friskolesystemet.
Både Muharrem Demirok (C) och Johan Pehrson (L) hade svängt och ansåg bägge att det borde införas någon form av begränsning av skolkoncernernas enorma vinster. Men som av en slump är bägge numera på väg ut och Centerpartiets nya partiledare Anna-Karin Hatt verkar stå kapitalet nära i den här frågan. I alla fall utifrån de svar hon gav under sin första partiledardebatt i SVT:s Agenda.
Löntagarfonderna var som ett rött skynke för kapitalet och marknadsliberalerna, då de ansågs stjäla pengar av företagen.
Nu har de lyckats få till sin egen variant, genom att få välfärden sönderprivatiserad på ett sätt där stora skol- och omsorgskoncerner kan styra om miljarder av våra skattemedel till välfärden att gå rakt ner i sina egna fickor.