Per Widolf, förhandlingschef, Industriarbetsgivarna och Tomas Undin, förhandlingschef Teknikföretagen tog sitt ansvar och fick, trots rätt stor skillnad i syn på vad avtalet skulla innehålla jämfört med fackförbunden, ihop ett avtal.
För bara några månader sen såg läget rätt mörkt ut. Arbetsgivare och fackförbund inom industrin hade helt olika syn på många frågor som bollades när de nya avtalen skulle förhandlas fram.
Jag var bered på en lång och tuff avtalsrörelse där många olika stridsåtgärder skulle krävas innan parterna till slut skulle kunna komma överens. Men ack så jag bedrog mig.
Parterna inom industrin tog sitt ansvar och blev klara i tid, om än på håret. Och jag misstänker också att bägge parterna sitter hemma på respektive kammare och är så där lagom missnöjda.
Det avtal som parterna inom industrin kom överens om landade på ett tvåårsavtal med lönehöjningar på 3,4 procent första året och 3,0 procent år två. I de procentsatserna ingår även eventuella satsningar på arbetstidsförkortning.
Nu är det så kallade märket satt och resten av alla avtalsförhandlingar kan köra i gång på riktigt. Totalt är det 510 kollektivavtal som ska omförhandlas under året. Med 3,4 miljoner anställda som påverkas gör det årets avtalsrörelse till den största sedan 2007. Det låg som ni förstår ett stort ansvar på parterna inom industrin att hitta en lösning.
Än en gång har den svenska modellen visat sig framgångsrik, men det krävs också två ansvarsfulla parter för att modellen ska fungera. Parter som tar ansvar även om de vet att den överenskommelse som slutligen kommer att godtas inte är vad de egentligen vill ha.
För så är det. Det avtal som nu undertecknats är en kompromiss. Avtalet är långt ifrån det som landets arbetsgivarorganisationer önskat sig. Och troligen lika långt ifrån det som LO-förbunden velat se.
Men för att ge landet en ekonomisk långsiktig stabilitet är det av största vikt att dessa två parter som från början står så långt ifrån varandra lyckas komma överens.
Jag önskar att Tidöpartierna resonerade likadant. Att de såg vikten av långsiktiga överenskommelser över blockgränserna. Jag tänker då på frågor där det ändå finns en större samsyn över de politiska gränserna än det finns hos arbetsmarknadens parter.
Jag tror att det finns stora möjligheter att hitta blocköverskridande överenskommelse inom energipolitiken, försvarspolitiken och migrationspolitiken. Men även när det gäller åtgärder för att komma åt de kriminella gängen.
Det är frågor där regeringen och främst Socialdemokraterna vill åt samma håll, men på lite olika sätt. Jag ser inte att skillnaderna är för stora för att de ska kunna hitta en gemensam lösning. Och ser man på förutsättningarna och jämför med arbetsmarknadens parter så är politikerna i det närmaste överens.
Men från Tidöpartierna är den dörren stängd. Visst har de erbjudit andra partier att skriva under deras redan färdiga överenskommelser men så funkar det ju inte om det ska vara en långsiktig lösning.
I stället för att göra som arbetsmarknadens parter, ta sitt ansvar och hitta gemensamma och lånsiktiga överenskommelser över blockgränserna väljer Tidöregeringen att gå sin egen väg.
Nu riskera vi i stället att få ett hattande mellan olika lösningar som innebär att ingen vågar göra något av allt det som måste göras.
Det är inte att ta ansvar då det finns så många utmaningar att ta tag i. Vi vet att vi behöver bygga ut el-produktionen, men nu verkar det arbetet gått helt i stå. Utbyggnaden av kärnkraften, som sågs som den enda lösningen för Tidöpartierna, är ett projekt som löper över många mandatperioder.
Senaste rönet är att bygget av ny kärnkraft kan starta 2029 och då stå klart 2035. Det innebär att det kommer att ske ett nytt ordinarie riksdagsval innan byggstart och två innan det planerade bygget är klart. Val som mycket väl kan innebära förändrade villkor för kärnkraften och de som har tänkt bygga de nya kraftverken. Jag förstår om kraftbolagen tvekar med att dra igång ett så pass dyrt och mångårigt projekt utan att veta vad som kommer att gälla.
Då är det rent korkat att inte göra en bred politisk överenskommelse så kraftbolagen får veta vilka spelregler som gäller över tid. Men det verkar Tidöregeringen som sagt inte vara intresserade av, vilket jag anser är ansvarslöst.
Regeringens och Sverigedemokraternas förslag på finansiering av de nya kärnkraftverken visar också att de tänker skjuta kostnaderna på framtida generationer. Så nu är det inte bara kärnkraftens avfall som lämnas över till framtiden utan även finansieringen av kärnkraften.
När det gäller försvaret så är det inte lika allvarligt att Tidöpartierna väljer att gå sina egna vägar. Där är det mer finansieringsmetoderna som partierna inte är överens om, och den frågan är inte lika viktig som att pengarna kommer fram.
Men det hade ändå varit att ta ansvar om Tidöregeringen valde att hitta en bredare politisk lösning även när det gäller försvarets framtid. Att de hade gjort som arbetsmarknadens parter, tagit sitt ansvar på allvar och hittat breda politiska lösning på landets stora problem.