Trots att deras prestationer och uppoffringar är en del av vår historia är de i stort sett osynliga i dagens svenska samhälle. Att public service inte sänder veterandagsceremonin visar hur bortglömda veteraner är i det offentliga samtalet.
Den som deltagit i en internationell insats under FN-, EU-, Nato- eller svensk flagg är veteran. Det kan vara soldater, sjömän, officerare eller civilanställda. Alla har de varit beredda att sätta andras säkerhet framför sin egen. Många har tjänstgjort i oroshärdar världen över, under svår press, i strid eller katastrofområden. Det är insatser som är en del av Sveriges internationella ansvar – och av vår historia. Ändå verkar vi som samhälle ha svårt att tillvarata veteranernas erfarenheter och visa erkänsla för deras internationella avtryck.
Sverige har deltagit i över 67 000 militära utlandsuppdrag under de senaste 70 åren. I takt med att vi nu blir fullt ut integrerade i Nato kommer antalet veteraner att växa. Men det gör också behovet av respekt, förståelse och långsiktig omsorg.
Veteraner är ingen enhetlig grupp. Några bär på fysiska eller psykiska ärr. Andra har förlorat en kollega eller vän. Vissa kom hem utan synliga skador – men med erfarenheter som få andra kan relatera till. De är kvinnor och män, civila och militärer. Gemensamt är att de gjort en insats som ofta krävt både mod och personlig uppoffring. Ändå vittnar de flesta veteraner om att de aldrig fått höra orden ”tack för din insats”.
SVT:s beslut att inte sända Veterandagen, är egentligen inte särskilt förvånande. Det är ett tydligt tecken på samhällets bristande intresse för de heroiska insatser svenska medborgare uträttat internationellt. Det handlar i grund och botten om mer än bara en tv-sändning. Det är en fråga som består av lika delar attityd som kultur. Det är som om vi i Sverige inte kan förhålla oss till att vi inte varit i krig på över 200 år – men ändå har svenska veteraner.
Många veteraner känner sig helt eller delvis bortglömda. Det är lätt att förstå varför. Deras erfarenheter får sällan utrymme och de får sällan det tack de förtjänar. De är aldrig eller sällan en del av det vardagliga samtalet. Detta skapar en ohållbar situation. För om vi inte ser veteranerna, hur ska vi då kunna dra nytta av deras erfarenheter? Hur ska de känna sig som en del av det demokratiska samhälle de kämpat för?
Det är på tiden att vi tar ett större ansvar för våra veteraner och ser till att de inte blir osynliga. Redan i dag kan vi alla göra skillnad. Det är inte svårare än att vi sluter upp bakom våra veteraner och säger – tack för din insats!