Onsdagens pressträff (7/8) om situationen på arbetsmarknaden var ingen solskenshistoria. Arbetslösheten är nu 8,3 procent. Frånsett pandemin är det den högsta siffran på tio år.
Man får alltså gå tillbaka till år 2014 när S och MP övertog regeringsmakten efter åtta år med Alliansen för att hitta liknande nivåer. Då kallades det för ”massarbetslöshet”, av bland andra dåvarande vänsterledaren Jonas Sjöstedt. I dag tycks det som tidigare var krissiffror betraktas som det nya normala.
Samtidigt ger den totala siffran inte hela bilden av läget. För inrikes födda är arbetslösheten strax över fem procent. Bland utrikes födda är den över 15 procent, det vill säga tre gånger så hög. Nära 80 procent av inrikes födda är ekonomiskt självförsörjande. Bland utrikes födda är det drygt 60 procent, jämfört med drygt 50 procent för tio år sedan.
Självförsörjningsgraden bland utrikes födda har lyckligtvis ökat något, men mycket långsamt. Och vänder man på siffrorna är det ungefär en tredjedel av de utrikes födda i förvärvsaktiv ålder som inte försörjer sig själva. I reella tal rör det sig om runt en halv miljon människor.
Ingenting av detta är egentligen nytt. Arbetslösheten har under lång tid bitit sig fast, likaså gapet på arbetsmarknaden mellan inrikes och utrikes födda. Problemet är att det får alldeles för lite uppmärksamhet.
Det fanns en tid när svensk politik kretsade kring jobb och sysselsättning. Så vann Alliansen regeringsmakten år 2006. ”Arbetslinjen” var den tidens paradigmskifte. Då handlade det om att skärpa villkoren för a-kassa och sjukförsäkring. Incitamenten för att arbeta skulle stärkas. I dag kan det kännas avlägset.
I dag domineras agendan nästan uteslutande av frågor om lag och ordning. Det återspeglar hur samhället har förändrats, med mer våld och grövre kriminalitet. Det är tillrådligt att regeringen prioriterar åtgärder på de områdena. Men arbetslösheten är en lika viktig fråga i dag som den alltid har varit.
Johan Pehrson erbjuder dessvärre i stort sett inga nya lösningar. Det mesta ska lösas med mer satsningar på yrkesutbildning för vuxna. Efterfrågan på den kompetensen är stor, och det är inget fel med sådana prioriteringar. Men om det vore så enkelt borde problemet sedan länge vara löst.
En styrka hos borgerligheten under alliansåren var att man lyckades med paradigmskiftet som fick svenskarna att förstå kopplingen mellan arbetade timmar och nivån på den välfärd som det offentliga kan leverera. Den diskussionen har närmast försvunnit.
Här behöver Johan Pehrson och hans regeringskollegor väcka nytt liv i de gamla pedagogiska metoderna. Arbetslinje-paradigmet behöver återupprättas. För hur länge är människor beredda att bidra till det gemensamma när stora grupper av befolkningen inte arbetar?