Ledare: Mutor ska få landsbygden att underkasta sig

Regeringen fortsätter envisas med att forcera fram mer vindkraft. I februari presenterade klimat- och miljöminister Annika Strandhäll (S) och energiminister Khashayar Farmanbar (S) regeringens plan för utbyggd elproduktion till havs.

Denna plan lider av ett starkt demokratiskt underskott då regeringen förklarar att vindkraftverken till havs i huvudsak inte ska synas eller höras från land. Detta innebär att lejonparten av verken kommer hamna utanför gränsen för det kommunala vetot. Här ute bestämmer regeringen helt efter eget gottfinnande, och kan således neka kommunerna delaktighet i tillståndsprocessen.

Där ute gäller inte heller Miljöbalken, vilket gör att regeringen kan komma med alla de lättnader de vill se jämfört med vindkraft närmre eller på land. I stället för att ändra en lag som ända sedan den infördes har fått alltmer kritik, flyttar regeringen bara sitt favoritprojekt ut dit lagen inte gäller. Om målet är att forcera fram elproduktion från vindkraft är det en synnerligen väl, och försåtlig, plan regeringen tänkt ut.

I första steget av denna plan siktar regeringen på att exploatera alla lämpliga platser, och få fram mellan 23 och 31 TWh. Sveriges årliga elförbrukning är 145 TWh och beräknas 2045 ha ökat till uppåt 310 TWh. Även om regeringen skulle lyckas med sina planer är vi alltså långt ifrån hemma. Lösningen stavas i stället kärnkraft, inte mer vindkraft. Inte minst då den stora andelen vindkraft redan är ett problem för elnätet.

I andra steget har regeringen gett order om ytterligare 90 TWh. Då alla lämpliga platser i första steget redan blivit exploaterade torde endast olämpliga platser kvarstå. Det är således ingen överraskning att Strandhäll i veckan lämnat förslag om att minska kommunernas inflytande genom att bland annat införa tidsgräns för kommunerna att säga nej. Kommunerna och dess invånare måste alltså vara mer på tårna om Strandhäll får som hon vill. Att flera kommuner varit negativa till förändringen är knappast förvånande.

Strandhäll skissar också på att muta lokalbefolkningen som underkastar sig regeringens vilja om mer vindkraft med skattefinansierade håvor.

”Det kan vara en simhall eller kanske en idrottsplats eller någonting annat”, förklarar Strandhäll för Sveriges Radio.

Strandhäll erbjuder alltså en näve glaspärlor till vildarna utanför tullarna. Vindkraft har absolut fördelar och en plats i den framtida energimixen, men det finns en anledning till att kommuner och människor säger nej. Strandhälls vilja att minska lokalbefolkningens inflytande är allt annat än klädsam. Landsbygden förtjänar bättre än att reduceras till ett trasproletariat vars enda syfte är att livnära staden.

Den demokrati Strandhäll och det socialdemokratiska arbetarepartiet ger prov på är alltså varken social eller demokratisk, och kan alltså i stort sammanfattas med att regeringen bara behöver tuta innan de kör över medborgarna.