Ledare: Framtiden riskerar att glida oss ur händerna

Den globala ekonomin har gett världen mer innovation och välstånd än vad de flesta trodde var möjligt. Detta enorma maskineri är helt beroende av strategiska resurser – resurser som måste finnas på plats för att en modern ekonomi ska fungera. Under 1900-talet handlade det om råvaror som olja och kol, utan detta gick det inte att driva de framväxande industrierna. Idag ligger kanske fossilfri energi, halvledare eller sällsynta jordartsmetaller nära till hands. 

Men tänk om den viktigaste strategiska resursen inte är materiell? Den globala högkvalificerade arbetskraften har en avgörande roll för framtidens ekonomi. Ett land som inte kan utbilda och attrahera ingenjörer, tekniker och annan nyckelkompetens riskerar att bli utan tillväxt och innovation.

I en debattartikel i SvD (6/5) ger Eric Peterson, ingenjör från USA, sin bild av hur väl Sverige lyckas attrahera global talang. Han menar att regeringens politik riskerar att skrämma bort den kompetens vi behöver, trots att ambitionen är den motsatta. Sedan 2022 har den kvalificerade arbetskraftsinvandringen minskat med 32 procent och som orsak tar Peterson upp att lagstiftningen blivit krångligare för den som vill söka sig till Sverige för att arbeta. Han pekar också på att retoriken kring invandring har förändrats.

Regeringen själv skriver i sitt regleringsbrev till Migrationsverket (19/12-24) att fokus 2025 ska vara ökat återvändande och större kontroll över migrationen. Samtidigt lyfts främjandet av högkvalificerad arbetskraftsinvandring som en prioritet. Det kan bli en utmaning eftersom samma regering infört flera åtstramningar av arbetskraftsinvandringen som helhet. Den största rör lönegolvet, det vill säga den lägsta lön man måste ha för att få arbetstillstånd.

Tidigare var golvet så lågt att arbetsgivare själva kunde rekrytera den kompetens de behövde utan större hinder. Det förändrades dock 2023 när regeringen höjde golvet till 80 procent av medianlönen. Det finns dessutom planer på att höja gränsen upp till 100 procent, även om man då säger sig vilja undanta vissa yrkesgrupper (Regeringen 13/2). Det skulle innebära att arbetskraftsinvandrare måste erbjudas minst 35 600 kr i månaden för att få komma hit. Få yrkesgrupper har en ingångslön över den gränsen – även bland de högkvalificerade. 

Den typen av hinder och krångel har vi inte råd med om vi på allvar vill konkurrera om världens talang. Särskilt eftersom mycket annat ligger oss i fatet. Kronan är i det närmaste kroniskt svag, lönerna i hela EU halkar efter omvärlden och skatterna för höginkomsttagare fortfarande är höga. 

Och visst spelar retoriken roll, särskilt på grund av paradigmskiftet kring migrationen. Omläggningen av flyktingpolitiken är avgjord. De som varit kritiska till åtstramningarna har fått erkänna sig besegrade och lite talar för att ett socialdemokratiskt maktskifte skulle innebära en ändrad kurs. Men frågan om arbetskraftsinvandring är något helt annat än den om det alltför kostsamma flyktingmottagandet. Den rör människor som försörjer sig själva och etablerar sig fort. Trots det pressas den i debatten in i ett allmänt migrationspolitiskt problemkomplex där den inte hör hemma. 

Fler behöver i både ord och handling visa att Sverige är öppet för den som arbetar från dag ett. Annars riskerar vi att se oss förbipasserande i den globala konkurrensen för framtidens viktigaste resurs.