Ledare: Inför fri rättshjälp i förvaltningsmål

Det har under valrörelsen talats en hel del om hårdare tag mot kriminella, fler poliser och avskaffade straffrabatter. Det är givetvis bra att en större del av politiken nu kan samlas kring att de som gjort fel ska straffas, även om en hel del polisiära resurser kunnat friställas om myndigheten sysslade med mindre trams.

Rättsstatens viktigaste princip är emellertid inte att straffa alla som gjort fel, utan att garantera att de som inte gjort fel inte heller straffas. Det är som sagt bra att brottslingar straffas men det är ännu mer angeläget att säkerställa att de som inte gjort fel varken blir eller behandlas som brottslingar. Här kan det vara värt att påminna om Bernt Hallström.

Som led i detta arbete behöver vi både revidera synen på offerlösa brott, och inrätta en författningsdomstol. En författningsdomstol prövar om lagar strider mot grundlagen. Vi har förvisso både lagprövningsrätt och Lagrådet. Det är dock inte rimligt att en enskild ska hamna i trubbel och själv dra lasset för att få olagliga lagar prövade, och erfarenheten visar att regeringen inte ens behöver tuta innan de kör över Lagrådet. 

Först på listan står dock att införa fri rättshjälp i förvaltningsmål. Du kan begå de mest bestialiska och vidriga övergrepp, och veta att du får juridisk hjälp och en rättvis prövning. Skulle du däremot sköta din skog så bra att staten vill ta den, eller om du blir sjuk och måste hävda din rätt mot Försäkringskassan står du utan hjälp och helt ensam mot statens fogdar – i statens egen domstol.

För hur vackert begreppet förvaltningsrätten än låter gör denna ingen riktig prövning. Den är en chimär, en illusion om att den enskilde har en chans att få felaktiga myndighetsbeslut överprövade och rättade. Sanningen är dock att endast två procent av förvaltningsrätternas beslut går emot myndigheterna, och att uttalad praxis är ”Om du inte vet, följ myndighetens beslut”. Detta trots att förvaltningsrätterna har en skyldighet att utreda hur det egentligen står till. Det är denna skyldighet som gör att politikerna menar att det inte behövs rättshjälp, domstolarna utreder ju så att det blir rätt ändå. Det får dock snarast anses som en officiell hemlighet att rätterna inte fullföljer sin skyldighet.

Den senaste utredningen är från 2009 och konstaterar att det finns ”anledning att se över möjligheten till rättshjälp på det förvaltningsrättsliga området”. Utredarna hindrades dock från att reda ut om förvaltningsrätternas utredningsansvar följs. Sedan dess har frågan om rätterna sköter sin skyldighet varit i stort sett död för politikerna. Detta trots att ärendenas karaktär ofta är väldigt ingripande för gemene man, böterna för en fortkörning är ju en västanvind jämfört med att bli av med egendom eller slåss för sin rätt till assistans eller sjukersättning, och att vi vet att myndigheten oftare får bakläxa när den enskilde har advokathjälp.

Om det nu är som vi får höra från politikerhåll, och myndigheternas arbete och förvaltningsrätternas prövning är så bra att endast två procent av besluten blir upphävda, finns inga skäl att undanta förvaltningsrätten från den princip som gäller i alla andra mål. Nämligen att du om du får rätt blir ersatt för dina kostnader. Medborgarna kommer ju fortsätta förlora 98 procent av prövningarna, och således själva få betala sina kostnader. Om rättshjälp däremot ändrar utfallen innebär det att staten under lång tid nekat människor möjligheten att få rätt trots att de haft rätt. Det är inte heller värdigt en rättstat.