Dagens Nyheter rapporterade den 17 juli om Mona Neppenström, som blev lurad pÄ 50 000 kronor av en bedragare. Mona sÀger till tidningen: "De pressade mig i tolv timmar, sÄg till att jag var stÀndigt uppkopplad. Jag trodde att de försökte hjÀlpa mig medan de i sjÀlva verket manipulerade mig."
TyvÀrr Àr inte Monas berÀttelse unik. Enligt BRà anmÀldes över 200 000 bedrÀgeribrott under 2023, en ökning med 22 procent jÀmfört med Äret innan.
Personen som lurade Mona blev dömd för sina brott. Men de 50 000 kronor som Mona blev lurad pÄ har hon fortfarande inte fÄtt tillbaka. Det skadestÄnd som gÀrningsmannen Àr dömd att betala mÄste hon driva in sjÀlv.
Det Àr fullstÀndigt orimligt att det Àr brottsoffret sjÀlv som, med hjÀlp av mÄlsÀgandebitrÀde och Kronofogden, ska se till att skadestÄndet betalas. Detta mÄste vara ett ansvar som staten tar.
En enkel lösning skulle vara att skadestÄnd i brottmÄl betalas direkt av staten till mÄlsÀganden nÀr domen har vunnit laga kraft. Efter det fÄr gÀrningsmannen betala till staten, och om denne inte kan betala sÄ fÄr staten driva in skulden.
Att det inte Àr en sjÀlvklarhet att fÄ tillbaka pengarna man har blivit lurad pÄ efter att gÀrningsmannen blivit dömd Àr skamligt. Detta urholkar förtroendet för rÀttssystemet. Att gÀrningsmannen har skickat vidare pengarna eller pÄ annat sÀtt gjort dem otillgÀngliga för myndigheterna borde inte vara skÀl nog för att brottsoffret inte ska fÄ tillbaka sina pengar.
Oftast Àr det Àldre som blir utsatta för bedrÀgerier. PensionÀrslivet ska vara till för avkoppling, fritidsintressen och allt annat som man inte har haft tid med under arbetslivet. Tiden ska inte behöva lÀggas pÄ att stÀlla sig lÀngst bak i en lÄng kö av fordringsÀgare till dessa yrkeskriminella.
NÄgot som blir alltmer uppenbart Àr att vÄr lagstiftning inte Àr anpassad till den moderna brottsligheten. Nu mÄste staten ta ansvar för att brottsoffer fÄr de skadestÄnd som de har rÀtt till.