Att bli sommarpratare är numera så nära det går att bli adlad i Sverige. Men de som får chansen upprepar tyvärr ofta saker som redan är kända. Samtidigt saknas det vanligt folk som kan berätta om sin verklighet direkt från golvet.
Många känner sig kallade, men få blir utvalda. Programchef Bibi Rödöö bestämmer tillsammans med sin redaktion vilka som får sommarprata. I snart 30 år har Rödöö haft sista ordet. En del får äran flera gånger, andra får aldrig den där efterlängtade frågan. Även om det förmodligen finns en ambition att ge lyssnarna ett brett och spännande innehåll så är det enkelt att i förväg gissa vilka som väljs ut. Alex Schulman och Sigge Eklund prickade en nästintill komplett samling namn i sin podd i våras. Därför vore det roligt att få överraskas någon gång. Både när det kommer till sommarvärdarna och vad de väljer att ta upp. Tyvärr är det helt tvärtom.
Mark Levengood har sommarpratat sju gånger. Gissa vad han lyfte i år? En story om en tokig och tragikomisk finsk släkting. Har vi hört den förut? Att lyssna på den annars så älskvärde Göran Greider berätta om när han låg i respirator är, om än omskakande, en upprepning. Kanske har han gjort ett tiotal intervjuer på temat senaste åren. Inte heller hans starka koppling till hemstaden Vingåker är en överraskning. Vi har hört den förut. När inte ens en så skicklig ordkonstnär som Greider klarar av att säga något nytt undrar man vart formatet är på väg. Var är redaktören och producenten som sätter ner foten? Finns det inga som helst krav på nyskapande och spännande prat?
Författare marknadsför sina böcker på bästa sändningstid inför miljontals lyssnare. Samma budskap och paketering som valsar runt i annonser på nätet. Politiker som lyfter fram sin egen förträfflighet. Eller de som likt PM Nilsson behöver återupprätta sitt personliga varumärke. Bandet Hooja och Mårdis gömda bakom masker berättar inte ens vilka de är. Men medverkan leder säkert till ökad inkomst för deras del.
Det ekar dock tomt när det kommer till vanligt folk. Lyssnarnas sommarvärd är ett taffligt försök att få svenska folket att själva rösta fram en egen värd. Av 450 bidrag är det ändå redaktionen, och med Bibi Rödöös fasta hand då förstås, som väljer ut åtta slutkandidater. I år är det en kvinna som berättar om sin uppväxt som adopterad. Kanske det mest uttjatade ämnet från veckotidningsvärlden i alla tider? En livshistoria är per automatik inte intressant för lyssnarna.
Göran Greider håller i alla fall fast vid och rent av tjatar om arbetarrörelsens vardag och utmaningar. Även om han har en förkärlek för den historiska tillbakablicken. Men det ska han ändå ha en guldstjärna för. Fast det är många år sedan han själv jobbade som pressare inom konfektionsindustrin. Som författare och debattör är livet lättare än vid skiftgång på löpande band.
Nästa års sommarpratare borde vara åtminstone ett par arbetare från golvet. Som inte kan scrolla på mobilen från kontorsstolen och beställa en weekend till London på arbetstid. Som inte kan jobba hemma bara för att det regnar eller för man vill hinna hem till matchen i tid. Kvinnor och män vars kroppar går sönder långt före pension. 1,5 miljoner svenskar är medlemmar i LO-förbund. Deras vardag spelar roll. Historierna de har i sig är nya. Garanterat befriade från talepunkter och budskapsträning.
Så redaktionen för Sommar i P1. Lyft blicken från Östermalm i Stockholm och ta in hela landet. Det är en hel värld därute.