Bland annat valet av nya ledamöter i det så kallade verkställande utskottet, VU. Anna-Caren Sätherberg har förvisso lång tid i partiet, men är kanske inte riktigt den typ av profil man kan förvänta sig på en så central position.
Många skulle nog föreställa sig någon med större politiskt kapital och mer erfarenhet av att leda. Men det är ett taktiskt val. Genom att placera någon som inte är förknippad med de större interna maktstriderna men som är lojal med partiet har partiledningen säkrat sin makt över partiet.
Ny i VU är också Jonas Attenius från Göteborg. Han har fått kritik för att ha en alldeles för positiv inställning till radikala muslimska grupper. Vissa har gått så långt som att påstå att Attenius stryker ”islamister medhårs” (GT 6/6 – 24). Attenius har förklarat att kritiken är felaktig.
Ur ett socialdemokratiskt perspektiv är det rimligt att välja Attenius. Partiet har av tradition starkt stöd bland invandrargrupper men känner Vänsterpartiets flås i nacken. Ett rimligt antagande är att S försöker attrahera samma röster med Attenius som man gjorde med Jamal El-Haj. Fast på ett mer förslaget sätt. När El-Haj fick kritik för personliga eller ideologiska kopplingar går det att hävda att Attenius samröre med muslimska samfund vilar på pragmatism och vilja till integration.
Vad som dock verkligen sticker ut är stämningen. Inför kongressen kampanjade till exempel Stockholmsdistriktets Annie Ross hårt för att partiet skulle kräva ett mer ”hållbart” skogsbruk. Företrädare för Jämtlandsregionen höll inte med, utan betonade produktionens betydelse.
Även under kongressen var det debatt. I synnerhet kring migrationspolitiken. Partistyrelsens ursprungliga förslag betonade en ”stram” migrationspolitik. Efter kritik från ombud som ansåg att en sådan formulering var för rigid, justerades texten till att beskriva en "långsiktigt hållbar migrationspolitik som under överskådlig tid behöver vara stram".
Trots justeringen fanns det ombud som uttryckte fortsatt missnöje. Från S-föreningen Tro och solidaritets håll framhölls bland annat att en stram migrationspolitik inte är förenlig med partiets värderingar om allas lika värde och rätt att söka asyl.
Ombuden verkar ha missförstått sin roll något. S är inte ett idéparti – det är ett maktparti. Ombuden förväntas inte driva egna frågor eller skapa debatt, utan att vara lojala och hålla sig till den gemensamma linjen. Här kommer partiledningens skicklighet fram. Genom att låta ombuden känna att de "vunnit" något, samtidigt som centrala beslut inte innebär några verkliga förändringar behåller ledningen kontrollen.
De urvattnade och tvetydiga kongressbesluten förmedlar bara illusionen av kompromiss och förnyelse men förändrar inte kursen och tillåter partiledningen att styra på egna villkor. Det är tydligt att makten – inte idéerna – alltid kommer att styra inom Socialdemokraterna.