Den som kör på ett djur har en tydlig skyldighet att anmäla händelsen – såväl juridisk som moralisk. Man lämnar helt enkelt inte ett skadat djur att lida vid vägkanten.
Men brottet är idag felklassificerat. Smitning från viltolycka registreras som jaktbrott, trots att det i grunden handlar om en trafikrelaterad olycka – inte om jakt. Det är en sammanblandning som skapar både begreppsförvirring och felaktiga associationer.
Konsekvenserna är flera. När smitning från viltolycka räknas som jaktbrott ser det ut som att jaktbrotten ökar. Trots att detta är kollisioner – trafikolyckor – som inte har någon koppling till jaktutövning. Faktum är att en tydlig ökning av antalet jaktbrott i statistiken sammanföll med att smitning från viltolycka började registreras som just jaktbrott. Detta riskerar att ge en felaktig bild av landets jägare.
Därför är det välkommet att Riksförbundet M Sverige kräver en lagändring, och att smitning inte ska klassas som jaktbrott. ”Det gör att jägarkåren felaktigt pekas ut som mer benägen till jaktbrott än vad den är, samtidigt som vi får svårare att följa hur väl människor efterlever kravet på att anmäla viltolyckor”, säger Jacob Sidenvall, pressekreterare på M Sverige.
Förbundet pekar också på att det saknas tydlig särredovisning i statistiken. Det är ofta omöjligt att avgöra om siffrorna gäller faktiskt jaktbrott, smitning eller bara ett djurfynd vid vägkanten.
Det är ett högst rimligt krav. Inte bara för att förbundet ska kunna lyckas med sina informationsinsatser, utan också för att lagstiftare och myndigheter ska kunna fatta välinformerade beslut. Utan tydlig statistik går det inte att bedöma hur omfattande problemet är, var insatser behövs eller vilka grupper som är i störst behov av information. Det försvårar även för polisen att prioritera rätt – till exempel genom riktade kontroller i områden med många olyckor, eller samarbete med eftersöksjägare där smitningar ökar.
Därför bör smitning från viltolycka i stället hanteras inom ramen för trafiklagstiftningen. Antingen som en egen brottskategori eller i likhet med andra smitningsbrott, där syftet är att säkerställa ansvar och minska lidande – inte att koppla företeelsen till jakt. Det är svårt att se logiken i att hantera smitning från person eller egendomsskada annorlunda än smitning från viltolycka.
Riksförbundet M Sverige gör ett mycket viktigt arbete med att öka kunskapen om hur viltolyckor ska hanteras. Det förtjänar att underlättas – med en lagstiftning som är logisk, spårbar och rättvis.