Senaste frustrationen inom det som tyvärr är politiken som styr vårt land är att regeringen försöker desperat slå ifrån sig den kritik man fått från Klimatpolitiska rådet.
Väntad kritik som vem som helst hade kunnat se komma, med tanke på hur deras politik går åt fel håll.
Men i stället för att ta emot kritiken och förändra sin politik – det som till synes kan vara en rimlig lösning, fortsätter regeringen att försvara sin klimatpolitik in i det sista.
Om det är illvilja, avsaknaden av bättre vetande eller ren envishet som gör att regeringen väljer att stoppa sina huvuden i sanden, som ett gäng strutsar, är oklart. Men det är frustrerande.
Under helgen gick jag på komedishow. Inte en enda komiker hoppade över att skämta om Ulf Kristerssons avsaknad av förtroende från svenska folket. Allt från hans längd och vader till hans charmlösa uttryck skrattades det åt.
Men en kommentar som stack ut var hur han uppmanar svenska folket till att meddela om någonting sker i Sverige som inte bör ske. Och hur det borde vara hans ansvar.
Skämt åsido så lyckades man sätta fingret på det verkliga problemet. Slutsatsen som går att dra – och som blir tydlig – är att regeringen inte tar ansvar. Varken för vårt land eller för politiken som de för.
All fakta pekar på att deras klimatpolitik gör att Sverige går åt fel håll. Det är någonting som går att bevisa svart på vitt med fakta. Man får kritik från i princip alla, det går så långt att misstroende väcks gentemot deras klimatminister och nu senaste tung kritik från det Klimatpolitiska rådet.
Men trots allt det här – så försvarar regeringen på något sätt fortfarande sin politik. Man tar inget ansvar över vad som händer när Sverige inte når sina klimatmål, eller när mänskliga rättigheter inte respekteras.
Och det här är inte det enda området där regeringen inte tar sitt ansvar på allvar. Listan kan göras lång. Men ett ytterligare exempel som skedde nyligen, var då man röstade inom EU för ett nytt direktiv, som gör att företag måste ta hänsyn till sin påverkan på mänskliga rättigheter och miljö.
Direktivet påverkar endast de allra största företagen, och innebär att de behöver ha en process på plats för att hålla kolla på – och minimera – sina största risker för människor och miljö. Något som de allra största företagen redan har på plats i dag.
Då valde Sverige att först rösta mot, för att sedan lägga ned sin röst. Resultatet? Ett urvattnat direktiv som till slut gick igenom, men förändringar behövde göras, på grund av bland annat Sverige. Motiveringen? Det skapar för mycket arbete för företagen.
Tycker regeringen att det är bra att barnarbete förekommer i leverantörsled? Ska vi som konsumenter inte kunna lita på de produkter vi köper? Deras resonemang håller inte.
Och det är det som blir ett problem. Man har inte kunnat motivera ett enda beslut som tagits med argument som faktiskt håller.
Besluten man tar går emot mänskliga rättigheter, forskning och vanligt vett och etikett. Trots detta väljer man att ta de beslut man gör, samtidigt som man väljer att skylla på invånare i Sverige. Allting är invandrarnas och gängens fel. Ingenting är regeringens fel. Det hela är tröttsamt och skapar ett stort misstroende.