Ledare: Slopa den skattefinansierade kvinnofällan

Om man får tro många av de svenska partierna har vi två primära problem med barnalstrandet i landet. 

Det ena problemet är att det föds för få barn. En svensk kvinna föder idag 1,43 barn i snitt. Inte sedan mätningarna började år 1749 (!) har den siffran varit så låg. Denna belägenhet skapar i sin tur negativa följdeffekter, inte minst på lands- och glesbygd där samhällsservice blir dyr att upprätthålla. 

Det andra problemet är att det i somliga familjer föds för många barn. Detta faktum har flera partier under de senaste åren uppmärksammat som ett problem: dåligt för kvinnorna som fastnar i bidragsberoende och problematiskt både ur segregationens, utanförskapets och barnuppfostringens synvinklar.

Där, i gränslandet mellan familjepolitik och migrationspolitik, har alla partier förutom Miljöpartiet och Vänsterpartiet landat i att det så kallade flerbarnstillägget i sin nuvarande form stjälper mer än det hjälper. Den grundläggande tanken med den ekonomiska familjepolitiken är att minska skillnaderna i plånboken mellan hushåll med och hushåll utan barn. 

Man kan och bör inte tvinga någon att skaffa barn, lika lite som någon bör tvingas låta bli, men med sund fördelningspolitik finns i alla fall förutsättningar att fler barn kan födas i ekonomiskt trygga hem. Men flerbarnstillägget fungerar så att tillägget stegras ju fler barn som föds, vilket i sin tur föder misstanken att somliga familjer skaffar många barn utan att det finns en riktig planering kring hur dessa ska försörjas. Den nuvarande ordningen har dessutom ett annat problem: en första extra ersättning aktualiseras redan vid det andra barnet, vilket Riksrevisionen tidigare har påpekat inte är någon särskilt träffsäker allokering av statens medel.

Det har kallats familjefientligt och rasistiskt när Sverigedemokraterna givit uttryck för sina tankar kring ett slopande av flerbarnstillägget, liksom en motorvägsled till barnfattigdom när Socialdemokraternas partistyrelse under våren föreslog ett slopat flerbarnstillägg inför sin upphaussade maj-kongress.

Oavsett vilka eventuella fördomar sådana förslag förstärker, och oavsett hur tröttsamt det är om ett parti i decennier gör alla sina politiska analyser genom invandringsfientlighetens lins, är det viktigt att flerbarnstillägget slopas. Lika viktigt är det att varje slopad familjepolitisk åtgärd ersätts med en ny och i bästa fall genomtänkt sådan. Socialdemokraterna har förvisso föreslagit en försiktig höjning av barnbidraget med 200 kronor, men det kommer knappast locka den tvåbarnsfamilj som funderar på att skaffa ett tredje barn.

Nutidens sociala ingenjörskonst behöver bibehålla drivkrafterna till arbete, samtidigt som den kan uppmuntra den barnfamilj som funderar på att skaffa ett ytterligare barn att göra just det. Ett rejält skatteavdrag som ersätter flerbarnstilläggen och får den kommande trebarnsfamiljen att ha råd att köpa en större bil eller göra andra nödvändiga förändringar, löser båda dessa problem. Skatteavdrag träffar endast föräldrar som arbetar och låter dem behålla mer av det värde som skapas i sitt arbetsliv. Det vore ingen utgift eller kostnad för staten, utan en investering i ett Sverige där arbetsföra människor vågar och vill skaffa barn.