Istället gick mina tankar till "Haggan" som fostrare och stöd för det uppväxande släktet. Hur hon fick barn att växa genom att se dem och visa allt de kunde, om de bara ville. Det var lite av hennes signum.
"Bara gör det" var hennes motto och också titel på den nyutkomna boken som Wilhelm Östberg och Calle Ahlström skrivit (Bara gör det! Haggan, ungarna och Stavgard, Eddys förlag).
Författarna har tidigare tecknat historien om "Murar Karlsson" (Murar Karlsson, Gotland och friheten, Gotlandsbokens förlag) som även den inspirerade mig till en ledartext.
Harriet Löwenhielm var en mångfacetterad person med många talanger men det var hennes roll som ledare för lägerskolan på Stavgard som fick mig att tänka på att hon skulle ha behövts väldigt mycket i dagens skolvärld.
Skulle hon ens ha fått jobba i dagens skola med sitt yviga beteende och burdusa språk?
När nån elev spelade Allan på lägerskolan kunde hon direkt gripa tag i hen och med sitt opolerade sätt att uttrycka sig förklara vad som skulle hända om hen gjorde det igen. För att i nästa stund lägga upp ett garv och krama om ungen.
Inte för att visa sin makt eller skrämma till tystnad utan tvärtom, för att visa att här spelar det roll vad du gör, här spelar DU roll, jag ser dig och jag bryr mig.
Eller när hon lärde ut ramsan som skulle skydda elden: Askeballe, taskeballe, fitteballe mus – aldrig ska elden slockna i vårt hus.
Harriet Löwenhielm hade ett särskilt öga för de utsatta, de stökiga och bråkiga och hon kunde möta dem med rättframhet för att lyfta dem och få dem att växa. Det låter pretentiöst men det fanns inget pretentiöst över Haggan.
Hennes pedagogik och hennes sätt att möta barn står i bjärt kontrast till dagens metoder som synes mest undfallande och där tydliga gränser ses mer som övergrepp än omsorg.
Ja, jag överdriver så klart men det finns också lite för många exempel på hur lärare som säger ifrån straffas för det. Som en lärare i Höör som fick sparken efter att ha ingripit mot vad han uppfattade var trakasserier mellan elever.
Det finns fler sätt att fånga upp unga som av olika skäl faller utanför ramarna, kärleksfulla och tydliga lärare är avgörande. Liksom att ge dem alternativ.
Det gäller barn med trasig uppväxt i en liten bondby på Gotland lika väl som barn som lockas in i kriminalitet i Stockholms förorter.
Jag tänker på det polismästaren Carin Götblad pratar om i sin outtröttliga kamp för att skydda unga från att hamna i kriminalitet: "Vi behöver konkurrera med de kriminella och då måste också 12- och 13-åringarna erbjudas sommarjobb" (DN 12/7 -23).
Att "barn ska inte arbeta" har blivit en sanning med lite för få nyanser. Det handlar ju inte om att plocka in 12-åringar på åttatimmarspass i fabriker men det finns arbeten som både ger unga en sund social tillvaro och för den delen, pengar.
Pengar är som bekant en stor drivkraft när unga ska rekryteras till gängen.
Nutiden behöver fler som Haggan och Carin och mindre av ängslighet och undfallenhet.