Ingen av de filmer jag sett, på temat ”huvudperson drabbas av Alzheimers sjukdom och förlorar så sakteliga sig själv", är i närheten av att gestalta hur det kan vara. Inte jämfört med de rapporter som upprättats 361 gånger på Tingsbrogården i Bro.
Huvudpersonerna där är riktiga människor, vars anhöriga kanske inte fått höra vad som hänt. För när dementa agerar i sin egen vardag, minns de inte vad de varit med om och kan inte förklara varför de till exempel ligger blodiga på golvet när personal hittar dem.
De har liksom tappat sina repliker. Det är i stället personalen som får föra deras talan. Personal agerar i någon sorts biroller, men försöker just nu hojta till regissören, förlåt – regionen, att det är något fel i dramat.
Det verkar finnas roller som inte är besatta. Men så heter det förstås inte, utan: ”Vi går kort”.
Helagotland begärde ut alla "incidentrapporter" över saker som gått fel hittills i år på det särskilda boendet i Bro.
Materialet nu sekretessbehandlat. Det är verkligen förskräcklig läsning. Om händelser som alla, var och en, känns som en för mycket för de inblandade.
Verkligheten överträffar dikten när detaljer om vardagen på ett av Region Gotlands äldreboenden klarnar.
Bland blodiga fallolyckor, utåtagerande boende som aggressivt kan kasta saker, felmedicineringar efter ”huller om buller” i huvudet på utarbetade medarbetare så fastnade jag för en helt oblodig grej.
En rapport handlar om att en boende klagade på det som serverades till kvällsfikat. Personalen hade dock inte serverat det mannen ätit. Personalen upptäckte att mannen stoppat i sig cigarettfimpar från ett askfat som stod på bordet.
Det känns som ett slag i magen och som en filmscen.
Anthony Hopkins fick en Oscar-statyett för sin roll som dement i ”The Father”.
Sven Wollter gick in i demens-dimman i ”En sång för Martin” och det blev Guldbagge-glans för honom och en postum bagge till Viveka Seldahl för rollprestationen som anhörig i samma film.
I verklighetens drama delas det just inte ut några priser för prestationerna. Lovorden för det dagliga slitet nog alldeles för få. Men vi har fått värdefull insyn bakom kulisserna tack vare personalens modiga larm och genom de rapporter som systematiskt lämnas in.
I den orosanmälan som medarbetare på ett annat särskilt boende lämnade till regionen i somras nämndes att anhöriga behöver involveras i omvårdnaden. ”Vid förändringar så som kraftiga besparingar i verksamheterna och lägre grundbemanning så är det nödvändigt att informera anhöriga om vilka förändringar som kommer att ske”, skriver medarbetarna och föreslår att många anhöriga kan vara en tillgång i tuffa ekonomiska tider. ”Varför pratar vi inte öppet om hur läget ser ut? Eller ska vi låtsas att det inte är så illa som det är?”
Smaka på den frågan. Ska vi låtsas att det inte är så illa som det är?
Nej nu går det inte att låtsas – om någon skulle föredra den taktiken. Skiten har träffat fläkten, som det brukar heta.
Och ja – det är bajs inblandat. I en av de sorgliga scener som spelas upp, i en av avvikelserapporterna från Bro, sätts en boende i en stol i duschen med så mycket avföring över hela kroppen att hen halkar och landar på golvet.
Regionens tjänstemän och politiker med ansvar för våra äldre har en allvarlig uppgift framför sig nu; att återskapa förtroendet för äldreomsorgen. Det kan ske med garantier om stabil grundbemanning, löften om att intensifiera sökandet efter arbetskamrater till dem som larmar att de inte räcker till.
Eller ska vi ha det så här?