Bildligt talat står det särskilda boendet Tingsbrogården i brand just nu. Och det är inte personalen som tuttat på. Nej, där inne brann det visserligen mycket kontrollerat - en härlig inre eld i undersköterskorna. Passion kallas det tror jag. Passionen för jobbet flammade hos dem. Men elden spred sig på något sätt i byggnaden och kom lös. Nu evakuerar de. Personal lämnar bygget. Mycket lätt att förstå.
Det utspelar sig ett drama i realtid i Bro. Personalen på Tingsbrogården har stretat på länge men nu går det inte längre.
De hade larmat, bett om släckning hos sin arbetsgivare. Kanske inte 361 gånger, men upprepat påtalat att de inte kunde jobba som de gjorde. Nu är det som om släckningsarbetet påbörjats för sent och den personliga glöden har blivit uppäten av den stora brasan.
De senaste dagarna har vi kunnat följa hur någonting gått sönder hos stolta undersköterskor. Hos medarbetare som ledsnat på att gå till jobbet. Det jobb de egentligen är så stolta över. Som de brunnit för. Istället flammar nu känslorna heta i affekt över att de inte blivit lyssnade på. De har inte fått gehör i tid. Inte fått, vad de tycker är, rätt svar på den oro de gett uttryck för i sin omsorg om våra sköraste.
”Hoppas på bättring och ökad förståelse”.
Med de förhållandevis milda orden avslutades en av insändarna från personal på Tingsbrogården i Bro, innan det blev utryckning med åtgärder från arbetsgivarens sida.
Innan personalens ord hamnade i tidningsspalterna hade de försökt få arbetsgivaren att förstå att bemanningen blivit för tunn.
"Vi kan inte jobba på det här sättet. Vi kan inte ta ansvar för den vården som vi idag bedriver”, uttryckte de också senare för allmänheten att förstå. I insändare.
Nu tar flera av de anställda på det särskilda boendet i Bro och tackar för sig. De har valt att säga upp sig. Det får räcka nu. Skyddsombudet Marie Johansson väljer att sluta. För Helagotlands reporter Henrik Radhe berättar hon att två kollegor valt samma utväg, och att fler är på gång.
– Vi orkar inte längre, säger Marie Johansson.
Region Gotlands kris- och larmhantering verkar sannerligen ha varit undermålig när det gäller att ta in signalerna som skickats från Bro.
Det kom ingen släckning på de tidiga larmen. Kanske var det snarare tändvätska på brasan att få till svar att det är naturligt att känna oro när förändringens vindar blåser. Att de behövde vara flexibla och öppna för nya arbetssätt.
Det kan inte vara lätt i enhetschefsrollen heller. Att behöva vara att en "trygg och drivande förändringsledare".
Kommunals företrädare Annikki Björnlund och Pia Malmros försökte förklara att personalen inom särskilt boende ropar efter hjälp.
Ett ord de använde var "samvetsstress". Hemsk känsla ju, men vackert ord för att sakna tid att ge den vård/omsorg som behövs.
"Samvetsstressen blir enormt betungande och i slutänden även enormt kostsam för arbetsgivaren", hördes från facket Kommunal som såg en "stor risk för att kompetenta och erfarna medarbetare inom yrket blir sjukskrivna eller säger upp sig. Regionen har inte råd att tappa de här duktiga arbetstagarna".
Vi är där nu. Det är en stor förlust för alla inblandade att parterna verkar ha pratat förbi varandra.
Förhoppningsvis är ändå slangarna utrullade runt Tingsbrogården nu. Det är samvetsstressen som ska släckas. Må undersköterskornas inre glöd aldrig falna. Må alla ha uthållighet i det släckningsarbete som väntar. Och den nytändning som behövs. Slut på metaforer.