Presentationen har föregåtts av flera dagars spekulationer och kritik. Från den gröna sidan har det under hela utredningens gång bland annat hävdats att Hassler siktar på en ”klimatmålsmassaker”.
Hassler föreslår förvisso förändringar i klimatmålet för transportsektorn. Han ställer dock inte upp på att det skulle innebära sänkta ambitioner kring utsläppen.
Grovt sammanfattat kan Hasslers tankar kring minskade utsläpp från transportsektorn sammanfattas med mer morot för en ökad elektrifiering. Han vill också införa någon form av stöd till bilberoende landsbygdsfamiljer.
Hassler resonerar vidare om att ta bort elskatten, och pekar på det märkliga i att beskatta något som anses vara framtiden. Han menar att slopad elskatt i tider av volatila priser hjälpt människor att ”bränna på” med varmvattenberedare och annat under de perioder då elen är billig.
I stort sett hela den gröna sidan rasade efter presentationen. Att de som står för en repressiv, enögd och piskande klimatpolitik är arga inger hopp. Det går ju inte att bortse från att många på den sidan är tacksamma kontraindikatorer vars heligaste ko är reduktionsplikten.
Skogsindustrierna ser fler ljuspunkter än de gröna men är även de kritiska. ”Det är viktigare att vi använder skogens totala kapacitet i den gröna omställningen än att snöa in på att skogen ska vara en kolsänka som kompenserar för fossila utsläpp. Att Hassler föreslår beskattning av träbaserade produkter för att öka kolsänkan är jag väldigt kritisk till”, säger Skogsindustriernas vd Viveka Beckeman.
Hon har rätt. Att beskatta biogena utsläpp på det här viset är ungefär som att beskatta utandning och kanske ge tillbaka lite av dessa pengar i stöd för inandning. Generellt kan sägas att det EU-gemensamma regelverk Hassler, och vi, tvingas förhålla oss till gör naturbruk svårt i framtiden. Allt är således inte Hasslers fel.
Eftersom det i materialet som presenterats finns få siffor och många skrivningar är luddiga, är det emellertid svårt att avgöra vem av kritikerna som har rätt eller vad utfallen egentligen blir. Klart är dock att Hassler är glad och hoppfull.
Han har också en uttalad ambition att omställningen ska vara både genomförbar och mänsklig. Han är den första på denna nivå som varit så tydlig med dessa tankar. Det är också bra att klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) under presskonferensen då utredningen presenterades framhöll att omställningen ska göras med människor – inte mot.
Likväl skaver det någonstans. Kanske är det bara den bittra eftersmaken från föregående regeringars klimatarbete som hänger kvar. Kanske är det känslan av att Hassler och regeringen inte riktigt förstår hur lite pengar människor ute i regionerna har att röra sig med. Kanske är det så enkelt att alla omställningars legitimitet ligger i att människor känner sig trygga, och att det trots klimatministerns och Hasslers, säkert uppriktiga, utfästelser är svårt att känna lugn och trygghet.