Ledare: Därför hör konsten och politiken inte ihop

Så länge kulturen anses politisk kommer man fortsätta vilja censurera tills bara det andefattigaste kan finnas kvar.

En stora kontrovers uppstod när Roald Dahls böcker skulle redigeras för att ta bort det som kan uppfattas som kränkande eller inte inkluderande. Det var tal om att ta bort beskrivningar som “tjock”, “ful” och “galen”. Exempel på vanliga kvinnliga yrken, som exempelvis kassörska, skulle ändras till forskare eller entreprenör. Projektet drogs tillbaka efter att det utlöst en bred folkstorm av missnöje, där alla från Storbritanniens premiärminister Rishi Sunak till författaren Salman Rushdie engagerat sig.

Det är i strikt mening inte korrekt att kalla vad som sker inom konstvärlden för censur, för det kommer sällan från statligt håll, men det är en slags självcensur som motiveras av politiska impulser. Ofta kommer det från ängsliga företag som är rädda för att bli “cancelled”, eller uthängda, medan andra vill utmärka sig som särskilt progressiva. Detta syns såväl i litteraturen som i övriga konstvärlden.

 Ett tydligt exempel på detta är konststilen “Corporate Memphis”. De flesta har sett stilen på en affisch eller bild i förslagsvis en barnbok, en myndighetspamflett eller på sociala medier. Stilen är särskilt utmärkande i tech-världen och innefattar geometriska former, med människor utan särskiljande drag och ofta målade i pastell snarare än en hudfärg. Proportionerna är ofta fel, med särskilt långa armar eller ben eller något annat som förstör illusionen av en riktig människa.

Det är tydligt att tanken med Corporate Memphis är att inkludera så många som möjligt. Eftersom det är omöjligt för en blå, platt människa med långt grönt hår och märkliga armar att egentligen representera något så inkluderar den alla. Men resultatet är inte vackert. Det är många gånger groteskt, och förutom i undantagsfall helt andefattigt. Genom att beskära konsten från så många lager och dimensioner finns det inte utrymme för någon egentlig själ, varför konsten uppfattas som platt och har kritiserats för att rentav vara dystopisk.

För att undvika att mer konst faller i samma fälla som Corporate Memphis måste den tillåtas att andas, även när den kan uppfattas som problematisk eller rentav kränkande. Konstverk från andra tider, som Roald Dahls, kan och bör diskuteras. De bör sättas i sin historiska kontext för att göra de daterade attityderna förklarliga för barn. Att i stället skrubba böckerna rena för allt som kan skava, väcka anstöt eller ge negativa associationer vore att göra både barnen och konsten en björntjänst. Förutom det rent dystopiska i att avkräva att konsten ska anpassas efter för dagen rådande normer, och att lära barnen att man bör sudda bort det som är obekvämt, gör det också konsten mycket sämre. Konstens uppgift är att nära själen, inte läxa upp den.