Kanske ännu mer anmärkningsvärt är att han erkänner sig inte ha varit särskilt uppdaterad på vare sig kyrkans organisation eller politik.
Lundqvist Dahlins bekänner dessa sakförhållanden i en intervju i tidningen Dagen (16/2). Och egentligen är det inget direkt sprängstoff. Svenska kyrkan har inga krav på sina medlemmar om någon viss tro. Vad som skaver för många är nog heller inte heller valgeneralens religiösa uppfattningar, utan det faktum att han företräder ett sekulärt politiskt parti som agerar inne i en annan organisation.
Socialdemokraterna, jämte andra riksdagspartier, ställer upp i kyrkovalet inte därför att de vill utveckla Svenska kyrkan från dess egna grundvalar, utan därför att man vill hålla den under ideologisk kontroll.
För den som vill läsa mer om Socialdemokraternas relation till Svenska kyrkan finns den förträffliga ”Reformismens väg – om socialdemokratin och kyrkan” av Jesper Bengtsson, som gavs ut av Tidens förlag år 2020. I korthet kan man förklara det som att det sekulära socialdemokratiska partiet hade att välja mellan att kapa banden mellan stat och kyrka, eller att själva försöka ta över kyrkan.
I Frankrike skiljdes kyrka och stat i början av 1900-talet. I Sverige blev det i stället en ”demokratisk folkkyrka” där de politiska partierna styrde. Socialdemokraterna har inte varit ensamma. Alla riksdagspartier har i perioder haft nomineringsgrupper i kyrkan. Men Socialdemokraterna har varit störst, och är så fortfarande med nära en tredjedel av mandaten. I praktiken har det omöjligt för någon att till exempel bli ärkebiskop utan att ha stöd från Socialdemokraterna och Centerpartiet som tillsammans har dominerat Kyrkomötet.
I dag är det bara just dessa två, samt Sverigedemokraterna, som fortfarande ställer upp som politiska partier. För detta har de fått kritik men än så länge tyder inget på att man har för avsikt att lämna.
Den verkliga majoriteten bland kyrkans medlemmar verkar dock vara måttligt intresserade av kyrkopolitiken. Bara 19 procent – mindre än en femtedel – av de röstberättigade röstade i förra kyrkovalet. Då var det ändå det högsta valdeltagandet sedan 1934. Valdeltagandet har faktiskt ökat under senare år. Tyvärr, sannolikt på grund av kulturkrig. SD har använt kyrkan som en arena för att komma in i rikspolitiken och Socialdemokraterna har använt negativa budskap för att mobilisera väljare. Konfliktnivån har höjts vilken kan ha bidraget till det marginellt ökade intresset.
Ändå är det alltså mer än 80 procent av medlemmarna som varje månad betalar flera hundralappar i kyrkoavgift men ändå finner det för gott att stanna hemma på valdagen. Sett till detta förhållande är det svårt att hävda att Kyrkomötet har någon särskilt stark demokratisk grund. Frågan är hur länge de politiska partierna som är kvar ska fortsätta att bita sig fast.