Antalet dödade i trafiken 2020 var rekordfå, 190 personer. Nyheten är glädjande och innebär att den så kallade nollvisionen är närmare att uppfyllas. Nollvisionen är det långsiktiga målet att ingen ska dö eller skadas allvarligt i trafiken. Den uppkom i en del av nuvarande Trafikverket som förr hette Vägverket. Den tjänsteman som mest förknippas med visionen var Claes Tingvall. Det skedde på 1990-talet och 1997 beslutade riksdagen att nollvisionen ska gälla i arbetet för trafiksäkerhet. Även mängden allvarligt skadade, ja skadade över huvud taget, i trafiken ska bringas ned. Som mest ett år omkom 1 307 i trafiken. Det var 1970 och var mycket med tanke på att befolkningen och fordonsparken var mindre då än nu. 1985 dog runt 800 i trafiken.
Sedan 70- och 80-talen har många förbättringar gjorts. De kan delas in i tre kategorier: fordonen, vägarna och förarna. Utanför de kategorierna kan bättre akutsjukvård läggas, som antagligen gör att en del olycksfall med dödlig utgång för 35 till 50 år sedan kan innebära överlevnad numera.
Fordonen har blivit krocksäkrare med bättre material och deformationszoner, givet fordonets storlek, bättre material som rutor och annat. Och bilarna har fått inte bara säkerhetsbälten utan även krockkuddar och krockgardiner (i bilars sidor), tekniska system som antisladd och låsningsfria bromsar med mera.
I takt med att bilparken förnyas blir antalet och andelen nya bilar med bättre säkerhet fler. På 70- och 80-talen dominerade bakhjulsdrivna bilar, vilka lättare fick sladd vid halt väglag. Sedan cirka 20 år dominerar framhjulsdrivna bilar, och fyrhjulsdrivna bilar har blivit fler. Det minskar risken för att få sladd.
Vägarna har försetts med mitträcken, så de blivit 2+1-vägar. Motorcyklar har dock haft en del olyckor vid 2+1-vägar. Cirkulationsplatser har ersatt många korsningar. Fler planfria korsningar har byggts. De åtgärderna har minskat olycksrisken. Hastighetsbegränsningen har sänkts i flera fall. Övervakning i form av fartkameror har ökats och minskat fart och olycksrisker. Förarnas utbildning har fått mer delar, som halkbanekörning. Och det är viktigt att förare inte är påverkade av alkohol eller andra droger. Att framföra bil och vara trött kan också vara en fara.
Sådant som trafikkultur bör också framhållas. Det finns brister i den. Att hålla avstånd till nästa fordon, att inte ta chanser och risker, att inte göra farliga omkörningar är några viktiga inslag i trafikbeteendet. Sverige har varken den inkluderande ofta lugna trafikrytmen som i USA gör det möjligt för både tonåringar och ganska gamla personer att ha det lätt att köra bil. Sverige har inte heller det tyska autobahnbeteendet där det visserligen går fort på de vägar som tillåter det, men där det noggrant signaleras med blinkers vid filbyten och uppmärksamheten är stor till följd av de höga farterna.
Att förbättra vägar kostar, som planfria korsningar och cirkulationsplatser. De omgörningar som kunnat göras till låga kostnader, som 2+1-vägar, har nu gjorts på de flesta ställen.
Nya trafiksäkrare bilar kostar också. De första ägarna eller användarna kan dra fördel. Men bilar ersätts som är sämre säkerhetsmässigt så successivt sker förbättring.
Förbättrad trafiksäkerhet är delvis en kostnadsfråga, där kostnader kan ligga på politiskt beslutad nivå via skatter för bland annat vägar och privat i form av finansiera nya fordon.
Förares agerande kan ge ett visst utfall i trafiksäkerhet. Förhoppningsvis är det bättre, snarare än sämre, i trafikkultur och beteenden.