Att bryta uran är förbjudet i Sverige. Ändå använder vi uran, i de sex reaktorer vi fortfarande har kvar. Sex andra reaktorer avvecklades utan att någon brydde sig om att ta reda på vad konsekvenserna skulle bli.
Att uranbrytning förbjöds i Sverige – så sent som 2018 – var ett uttryck för den negativa inställningen till kärnkraft som rådde i riksdagen då. På den tiden var den dåvarande S-ledda regeringen överens med sina samarbetspartners om att kärnkraften skulle avvecklas. Dessutom ska man ju inte sticka under stol med att uranbrytning innebär risker om den sker under vårdslösa former.
Spelplanen har ändrats sedan dess. Energikris och alltför höga och alltför fluktuerande elpriser kan ge plötsliga omkastningar. Speciellt hos Socialdemokraterna inför val. Numera skriver partiet på sin hemsida:
”För att lösa Sveriges energibehov ser vi behov av mer el från alla fossilfria kraftslag.”
”Kärnkraften är en viktig del av svensk elproduktion och kommer att så vara under lång tid framöver. Vi ser positivt på de initiativ som nu tas för att undersöka potentialen framåt i samtliga energislag.”
Då vore det väl inte egendomligt om förbudet mot uranbrytning avskaffades. Speciellt som uran kan bli en biprodukt från utvinning vid utvinning av andra viktiga metaller.
Det verkar regeringen också vara inne på. Därför har klimat- och näringslivsdepartementets producerat promemorian ”Att åter möjliggöra utvinning av uran”, som gått ut på remiss. Och det är den remissen som Region Gotland genom regionstyrelsen valt att svara på. Svaret, som är undertecknat av regionstyrelsens ordförande Meit Fohlin (S) och regiondirektören säger bland annat att:
”Kärnkraft är inte ett förnybart energislag och uranbrytning hör därför inte till framtiden. Problemet med att uran förekommer som biprodukt vid brytning av andra mineral borde gå att hantera lagstiftningsmässigt utan att åter generellt tillåta brytning av uran i Sverige i syfte att framställa kärnbränsle.”
Tillhör inte framtiden? Regeringen är av en annan mening. Socialdemokraterna är av en annan mening. Världen är av en annan mening. Tidningen Näringslivet publicerade i höstas en kartläggning av hur 30 länder världen över planerar för ny kärnkraft. I Europa har ett halvdussin länder redan börjat bygga nya reaktorer.
Varifrån får Sverige det uran som i dag används i svenska kärnreaktorer? Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) listar var Sverige importerar uran ifrån:
”Det uran som importeras kommer ursprungligen från Kanada, Australien, Namibia och Kazakstan.”
Just dessa länder är världens fyra största producenter av uran. Det finns förstås fler alternativa länder att handla av. På platserna 5 till 7 kommer Uzbekistan, Ryssland och Niger. Så då är det nog bättre som det är.
Varför skulle det vara bättre och mer ansvarsfullt att vi handlar uran från dessa länder på en vansklig marknad, än att vi bryter uran själva under former som vi har kontroll över?
Är Gotlands remissvar ett resultat av attityden "inte på min bakgård"? Ser man en risk för att en ändring av förbudet och minerallagen skulle kunna leda till ovälkommen uranbrytning på Gotland.
Näppeligen.
SGU listar också var i Sverige man skulle kunna bryta uran:
”De svenska uranfyndigheterna finns i alunskiffrar och i urberget. De mörka alunskiffrarna är de yngsta fyndigheterna, och också de som innehåller de största samlade uranmängderna i Sverige. De förekommer i större mängd i fjällkedjans randområden, Skåne, Billingen i Västergötland, Östergötland, Närke och på Öland.”
Sverige kommer att ha kärnkraft under lång tid framöver, även om det fortfarande är oklart om vi kommer att bygga nya reaktorer för att förbättra energiförsörjningen. Då är det en god idé i en orolig värld om vi kan garantera tillgång till uran. Då kan Sverige också säkerställa att utvinningen och bearbetningen av uranet sker under ansvarsfulla former.