Sjukvården går på knäna.
Rapporter om en vård som går på knäna i sommar är ingenting nytt. Sjukvårdsministern är på Gotland och gör en intervju om en sjukvård som går utför. Trots detta verkar polletten inte trillat ner hos ministern än. Hon menar dels att det inte är regeringens fel att sjukvården är i kris, och det verkar inte vara någon stress att lösa problemen heller.
Samtliga regioner i Sverige har skrivit på ett hyravtal om hyrsjuksköterskor som många är kritiska till. De väljer därför att inte jobba i sommar. Man anser att de inte är patientsäkert då man enkelt kan bytas ut, även om man arbetat på en avdelning längre och det kan även innebära en lönesänkning i en bransch där man redan halvt jobbar ihjäl sig för en alldeles för låg lön. Nya avtal mellan facken och arbetsgivare är det dessutom många som har varit besvikna över. Det har tagit lång tid att förhandla fram och resultaten har varit en besvikelse för många.
Även här på Gotland har diverse insatser gjorts för att få sommarvikarier att acceptera ett färdigt schema som är anpassat utefter de behov man ser, exempelvis en så kallad ”sommarbonus”. Men trots detta har man haft en pressad vård, där man behövt acceptera färre vårdplatser under sommaren. Det beror på personalbrist, något som råder i andra delar av landet också.
Regeringen har lovat att de ska reformera sjukvårdspolitiken. I Tidöavtalet utlovas guld och gröna skogar. Man menar att man ska korta köerna, göra vården mer jämlik och förbättra arbetsmiljön. Men hur det ser ut i vården nu under sommaren berättar en annan historia.
I en intervju med DN menar sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson där hon står på Visby lasarett att väljarna kommer vilja se kortare köer innan nästa val. Sanningen är den att man har länge velat se kortare köer. "Innan nästa val" duger inte. Och det borde inte vara några nyheter för ministern. Tyvärr är regeringens lösning ofta att sönderprivatisera vården. Ministern menar vidare att vi inte kan ha det så här, men det verkar inte vara någon större stress. Kanske lite som man tänkt med klimatmålen – man vill nå dem, men det är inte särskilt bråttom.
Gotlands regionråd Meit Fohlin (S) är också på plats och kommenterar att ”Regeringen pratar om förbättringar. Vi funderar på hur vi ska kunna skära ner.” Regeringens budskap stämmer därmed inte överens med verkligheten. De är halvvägs in i mandatperioden, men menar att innan nästa val kommer man behöva ha gjort någonting. Varför inte agera nu? Varför inte prioritera vården? Hur hade de ens tänkt hinna?
Man gav sex extra miljoner till regionerna i mars, men sjukvårdsministern hävdar bestämt att hon inte hade velat ge mer än så. Det ansågs vara en rimlig nivå. Hon menar vidare att regeringen inte har något alls ansvar över sjukvården, utan att ansvaret ligger på regionerna. Men var kommer pengarna ifrån? Vem har makten att ställa krav? Vem är det som ska göra insatser för att underlätta regionernas arbete? Jo, det är regeringen. De måste ta ansvar och se deras roll i det hela.
Men det är lättare sagt än gjort att sätta sig in i en situation som kanske aldrig drabbar en själv. Regeringens ögon ser ut som hjärt-emojis varje gång någon nämner ordet ”privatisering”. De har ”tillsatt en utredning” för att titta på förstatligandet av vården, om det finns möjlighet att öka inflytandet som regeringen har på vården. Om detta skulle innebära att regeringen kan göra mer från centralt håll, så är det bra. Men om det skulle innebära outsourcing till riskkapitalister eller privata bolag så vore det katastrofalt - men i enlighet med deras varumärke.
Oavsett vad, så behöver regeringen se sitt ansvar och göra något. Snabbt.