En viktig del i rapporteringen är att rapportera huruvida arealen för olika naturtyper är gynnsam. Det som avgör om arealen är gynnsam bestäms av vad man jämför med. Sverige har fram till nu jämfört med förindustriell tid. Närmare bestämt med första halvan av 1800-talet. Det har inneburit att Sverige orättvist framstått som bland de sämsta i klassen trots allt bra vi gjort för att bevara och skydda naturen. Vårt val av referensår har helt enkelt skapat en orealistiskt hög ribba jämfört med länder som valt modernare referensår – ofta eftersom de förlorat stora delar av sin natur via urbanisering och industrialisering.
När EU:s naturrestaureringslag blivit verklighet blir konsekvenserna ännu värre. Lagen kräver att 30 procent av de miljöer som omfattas av lagen ska återställas till år 2030, och hela 90 procent till år 2050. Sveriges val av referensår skulle alltså innebära att vi måste återställa stora arealer till det skick och omfattning som rådde innan det moderna samhället ens fanns. Det hade inte gått.
Därför har regeringen beslutat att när Sverige rapporterar tillståndet för skogliga naturtyper ska 1995 användas som referensår. För hävdade gräsmarker ska okänd status rapporteras i väntan på den utredning som ska göras är klar. ”För skogliga naturtyper ska den faktiska arealen vid Sveriges EU-inträde år 1995 rapporteras. Regeringen värnar svensk konkurrenskraft”, säger landsbygdsminister Peter Kullgren (KD).
Om regeringen bara klarar av att säkerställa att Naturvårdsverket faktiskt lyder regeringens beslut i frågan, är detta ett stort steg i rätt riktning. Först och främst är det svårt att motivera att Sverige ska bära ansvar för miljöförändringar som skedde innan vi blev medlemmar i EU och började omfattas av de gemensamma regelverken. Med 1995 som referensår undviker vi retroaktiv skuldbeläggning för åtgärder som inte bara lagliga, utan nödvändiga för att bygga upp ett fungerande samhälle.
Det är också minst sagt problematiskt att Sverige ska återställa stora arealer till en tid då vårt samhälle knappt fanns. Inte minst för landsbygden. Att använda referensår som saknar koppling till dagens samhälle hade inneburit att stora bördor lagts på landsbygdskommunerna. Städerna, i synnerhet de större, där markpåverkan är både betydande och permanent, kommer ju aldrig att återställas.
Med följden att landsbygdskommunerna fått bära både sina och städernas återställningsbeting. Detta har inte bara varit orättvist utan också lett till att betydande resurser dränerats från landsbygden.
Äntligen har vi en regering med insikt om att hållbar förvaltning kräver balans mellan ekologiska, sociala och ekonomiska behov. Detta är en inställning som bör genomsyra allt arbete på miljöområdet. Sverige kan inte vara bäst i klassen om det innebär att samhället utanför städerna knäcks.