Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) förklarar att ”elektrifieringen av fordonsflottan i Sverige är helt central för att vi ska nå hela vägen ner till nettonollutsläpp år 2045”. Det går förvisso att förstå tanken att snabba på omställningen genom att få bort gamla fordon, men idén kommer från ett ritbord långt från verkligheten.
Begagnatmarknaden är redan ansträngd, och har varit det en tid. Covid och lågkonjunktur har påverkat leasingmarkanden och det går inte att bortse från att en hel del pickuper exporterats till Ukraina. Även om saken är god påverkar det balansen och därmed begagnatpriserna.
Även regeringens klantiga hantering av bonus-malus bidrar starkt till obalans mellan tillgång och efterfrågan. Systemet infördes 2018, och innebar att elbilar fick bonus medan bilar med höga utsläpp, ofta pickuper och skåpbilar, drabbades av straffskatter de första åren.
Systemet skulle vara självfinansierande, bonusen skulle alltså finansieras med intäkterna från malus. När regeringen 2022 avskaffade bonusen var det därför logiskt att även straffskatterna försvann. Men icke. Regeringen slopade bonusen och behöll pengarna från straffskatterna. Straffskatten slopades sedermera på husbilar, medan den exempelvis består på pickuper och skåpbilar.
Undantag för nöjesfordon men inte nyttofordon, som faktiskt används för arbete och nödvändig transport, är en märklig prioritering. Att tro att omställning bäst sker genom att piska folk är snarare socialdemokratisk straffskattepolitik än borgerlig marknadstro. Och detta i en verklighet där alternativet – en eldriven pickup eller lätt lastbil – i många fall helt saknas, eller är oöverkomligt dyrt.
Och nu gör regeringen det ännu värre genom att höja skrotningspremien och därigenom öka obalansen genom att uppmuntra folk att skrota prisvärda bilar istället för att sälja dem. Detta drabbar särskilt låginkomsttagare, unga förare samt landsbygdsbor. En bil för 25 000 kronor kan rulla länge hos en händig köpare.
Det går också att resonera kring om det är hållbart – både ekonomiskt och miljömässigt – att skrota fungerande resurser. Vill regeringen öka omställningstakten bör den kunna göra det utan att som främsta verktyg straffa de som saknar alternativ.
En rättvis och fungerande omställning kan inte piskas fram genom straff och genom att förstöra fungerande resurser. Då blir den ett privilegium för ett fåtal – i stället för det gemensamma projekt det måste vara. Regeringen måste få ordning på sin fordonspolitik.