Förslagen som utredningen landat i måste funderas på så länge att man till slut kommer på att utredningen är daterad och en ny utredning utifrån nya förutsättningar behöver göras.
Jag tänker på detta när jag ser Carin Götblads utredning från 2014 "Våld i nära relationer – en folkhälsofråga. Förslag för ett effektivare arbete" dyka upp i mitt Facebookflöde.
Regeringen Reinfeldt 2 beslutade i april 2012 att utse dåvarande länspolismästaren Carin Götblad till nationell samordnare med uppdrag att åstadkomma en kraftsamling för att motverka våld i nära relationer. Utredningen presenterades två år senare med en rad förslag som till stor del är desamma som man nu diskuterar för att få slut på mäns våld mot kvinnor.
Varför, varför, varför har inget hänt på alla dessa år?
Det är helt obegripligt och ett tecken på att frågan inte tagits på tillräckligt stort allvar. Det har alltid funnits något som är viktigare än att skydda kvinnor och barn från våld i hemmet.
Det behövdes fem mord på nästan lika många dagar för att politikerna skulle samlas till omedelbara åtgärder.
Ambitionerna och idéerna har inte saknats. Alla partier har haft frågan på sin agenda men det har ändå bara stannat där, vid goda ambitioner.
Det är precis där vi behöver börja för att få en långsiktig förändring. Straffskärpningar och samarbeten mellan myndigheter med krav på att ta alla varningstecken och konkreta rop på hjälp måste tas på allvar måste förverkligas direkt.
Men i grunden finns förklaringar som är mer obekväma att ta tag i och lyfta till debatt.
Det är samma strukturer som gör att en kvinnas utseende alltid är en potentiell nyhet. Nyligen gjordes stort väsen av att en programledare i tv slutat färgat håret. Det togs som nån sorts "tantpower".
Ett klassiskt omdöme i en krönika i Aftonbladet om en kvinnlig minister: "Varför slet inte någon fram en hårborste åt ministern före sändning? Och ett läppstift och ett bra mineralpuder".
Offentliga kvinnor som avslöjas med att smyga runt osminkade, eller ve och fasa, ha gått upp några kilo är fortfarande lovligt byte. När det ska diskuteras barnuppfostran är det mammorna som kommenteras, frånvarande fäder ifrågasätts aldrig på samma sätt som den till synes självklara rätten att recensera kvinnors föräldraskap.
Kvinnor ifrågasätts varför de inte "går vid första slaget", medan den som delar ut detta första slag förblir en diffus och anonym person helt utan ansvar i sammanhanget. Kvinnor anklagas för att generalisera när de lyfter frågor om mäns våld, "det är faktiskt inte alla män som slår och våldtar".
Som om det är det som är poängen i problematiken.
I Carin Götblads med fleras utmärkta utredning finns många av svaren på det som är de verkliga problemen. Man får hoppas att arbetet tas tillvara i de samtal som nu pågår. Det vore sannerligen på tiden.