Ledare: Principfasthet och girighet – motpoler i svensk politik

De allra flesta politiker drivs av viljan att göra skillnad, att vara den viktigaste och mest avgörande personen för samhällsutvecklingen.

Men det finns också många människor i den politiska sfären som bryr sig mer om makt och ära än att förbättra samhället och förvalta väljarnas förtroende. De senaste veckorna har en gammal historia om principfasthet och en ny om girighet kommit upp till ytan.

Vi inleder med en tillbakablick till en av Liberalernas mest inflytelserika politiker någonsin. Birgitta Ohlsson var det liberala stjärnskottet som förbundsordförande för ungdomsförbundet, riksdagsledamot och EU-minister. 

2017 utmanade hon Jan Björklund till posten som partiledare för Liberalerna. Björklund gick vinnande ur striden, ett val som var avgörande för Liberalernas framtida riktning. 

Vad hade hänt om Birgitta Ohlsson, som tagit kraftigt avstånd från Sverigedemokraterna under lång tid, varit partiledare istället för Nyamko Sabuni? Johan Pehrson hade troligen inte varit partiledare i dag, och Liberalerna hade med största sannolikhet inte varit en del av ett regeringsunderlag som gav Sverigedemokraterna inflytande.

Liberalerna har en stark tradition av individualism, där de förtroendevalda har stort utrymme att frångå partilinjen även i stora frågor. Det är högst sannolikt att Birgitta Ohlsson skulle ha stått fast vid sin integritet, till skillnad från Nyamko Sabuni och Johan Pehrsson.

På andra sidan blockgränsen finner  vi en politiker som egentligen har liten betydelse, men som de senaste veckorna har fått större utrymme än alla andra riksdagsledamöter tillsammans. 

Efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober förra året uppmärksammades att den socialdemokratiska riksdagsledamoten Jamal El-Haj deltagit i en palestinakonferens i Malmö med kopplingar till Hamas. 

Till en början försvarade Socialdemokraterna med Magdalena Andersson i spetsen El-Haj, men stödet har sinat och när det avslöjades att riksdagsledamoten försökt påverka en asylprocess rann bägaren över. 

Under hela processen har El-Haj gömt sig från ansvar. Med andra ord har han bestämt sig för att behålla sin makt. Istället för att lämna riksdagen, som den socialdemokratiska partiledningen önskar, blir han nu mandatperiodens andra politiska vilde. Jamal El-Haj har med detta visat på motsatsen till integritet och att makten han har är viktigare än allt annat.

Jamal El-Haj blev en belastning för sitt parti, precis som Birgitta Ohlssons frispråkighet och anspråk skapade splittring. 

Där slutar likheterna. Ohlssons agerande borde inspirera många politiker. Att lämna, gå i protest mot ett ledarskaps riktning efter att tydligt uttalat vad man vill är själva definitionen av att ha en ryggrad. 

Vad Jamal El-Haj istället visat är hur en förhållandevis betydelselös riksdagsledamot kan göra allt för att skruva sig fast i den lilla makt han har, på bekostnad av sitt parti och i slutändan väljarna.  

Den politiker som står upp för något som är värt att kämpa för kan få makt att förändra Sveriges riktning.