Politikerveckan i Almedalen är för många en av årets absoluta höjdpunkter.Även jag kan nog faktiskt sälla mig till skaran som en av de som har en längtan att varje år få återvända till Gotland och soliga Visby för att återigen tampas med den politiska toppen, eller för att lära mig någonting nytt.
Inte enbart för att få jobba här på Gotlands Tidningar och skriva ledare i Gotlänningen. Utan även för att just politikerveckan är Sveriges i särklass bästa mötesplats för vanligt folk och politiker.
Trots detta så möter man tyvärr inte särskilt många gotlänningar i vimlet, men vem kan klandra er. Hade jag varit gotlänning och samtidigt inte varit särskilt politikintresserad hade även jag hyrt ut boende och tagit en resa långt, långt bort därifrån.
Politikerveckan har dock under den senaste tiden kommit till diskussion om man kanske skulle korta ner veckan något, om varje dag skulle få ett eget ämne eller helt enkelt flytta veckan till fastlandet.Det sistnämnda är förödande, inte minst för Gotland, utan även för de politiskt intresserade som trappar ner inför semestern med att just komma hit och koppla av något.
Det finns som bekant grader i helvetet. För vissa är veckan mer påfrestande än alla andra sommarveckor tillsammans och för andra tvärt om.
Oavsett om politikerveckan blir kvar i Visby eller inte så måste det hela ändock diskuteras. Det kan ju inte vara meningen att så många besökare redan åker hem under torsdagen. Detta trots att vi återigen ser en rekordvecka för att inte vara ett valår, eller supervalår.
Det må å andra sidan även vara en av de första gångerna jag håller med Ulla Pettersson ”på den andra sidan” här i tidningen. Om vi nu bortser från hennes slutsatser om ett långt socialdemokratiskt styre och dess negativa eller positiva påverkan det vill säga.
Centerpartiets partiledare Annie Lööf startade enligt medierna årets vecka starkt på grund av att hon hade samlat näst flest intresserade av alla partiledare för att lyssna på hennes tal.När man dock gör detta antagande och särskilt när man går ut och slår sig på bröstet om det hela så måste man också beakta att Centerpartiet fortfarande är ett av Sveriges starkaste gräsrotspartier.
Folkrörelser är bra på att samla ihop folk. De människor som valt att bli medlemmar har gjort det av en anledning. De organiserar sig, blir uppretade tillsammans, ställer sig och bakar, lagar mat, reser och river tält, dukar, diskar eller på annat sätt bidrar till partiet.
Det har länge och från många håll viskats om att partiet är en sekt. På många sätt är centersammankomster också sektliknande tillställningar. Men det är även just det som är själva tjusningen. Att få möta likasinnade och diskutera aktuella politiska problem, eller kanske till och med lösa världsproblemen tillsammans, allt under en kväll. Jag antar utan att veta att det nästan är likadant i de allra flesta politiska partier.
Centerpartiet är tack och lov fortfarande starkt på landsbygden och det är även där som de flesta av dagens föreningsmänniskor finns.
Detta även om de, eller rättare sagt vi, tyvärr verkara vara på utdöende.