Det har sedan Liberalernas partiledare och utbildningsminister Johan Pehrson annonserade sin avgång gjort flera avslöjande om hans aktieinnehav i Snap (ett moderbolag till Snapchat) och Sportson. Det har också framkommit att han inte anmält dessa innehav på ett korrekt sätt, vilket bryter mot lagen. Det är problematiskt att politiker har ett direkt ekonomiskt intresse i enskilda bolag.
Pehrson har tidigare varit kritisk mot sociala medier och föreslagit en punktskatt på techjättar som Snapchat, med syfte att finansiera åtgärder mot psykisk ohälsa bland unga. Samtidigt har han ett eget aktieinnehav i ett sådant bolag, vilket skapar en uppenbar intressekonflikt och i det enskilda fallet framstår som något av ett hyckleri. Det är svårt att föreställa sig att hans politiska beslut inte påverkas av hans privata ekonomiska intressen. Tidigare har Pehrson också haft aktier i friskolekoncernen Atvexa och i säkerhetsbolag – branscher där han som politiker haft inflytande över lagstiftning. Dessa exempel visar på ett mönster där privata investeringar och offentligt ansvar kolliderar.
Johan Pehrson är inte den enda politikern som den senaste tiden hamnat i en besvärlig situation på grund av sitt aktieägande. Tidigare i år rapporterades det att utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) köpt aktier i ett försvarsbolag, för att sedan delta i ett beslut om en stridsfond som kunde gynna bolaget.
Även arbetsmarknadsministern Mats Persson (L) hamnade snett i debatten om de höga matpriserna då det framkom att han köpt aktier i Axfood och på så sätt tjänat pengar på matjätten. Det är inte svårt att förstå att det upprör medborgarna att styrande politiker kan tjäna pengar på problem som de upplever eller har möjlighet att själva ta beslut som gynnar verksamheter där de har ett ekonomiskt intresse.
När politiker äger aktier i företag de själva reglerar eller påverkar, uppstår en intressekonflikt som underminerar förtroendet för beslutsfattandet. Medborgarna har rätt att förvänta sig att politiska beslut tas utifrån samhällsnytta – inte för att gynna enskilda individers ekonomi.
En minister som har investerat i ett bolag som påverkas av nya regler riskerar att ses som jävig, även om det inte finns någon formell lagöverträdelse. Det räcker med misstanken för att tilliten ska börja krackelera. Ingen av de nämnda politikerna kanske någonsin har tänkt på hur deras beslut påverkar deras investeringar, men för den utomstående kan det se ut så.
Om medborgare uppfattar politiken som ett verktyg för personlig vinning snarare än ett kall för samhällsförbättring, hotas legitimiteten för det politiska systemet. En demokrati kan inte fungera långsiktigt om förtroendet för beslutsfattarna urholkas av dolda egenintressen. Det är därför inte en orimlig uppoffring att kräva att våra högsta beslutsfattare avstår från att direktinvestera i aktier under sin tid vid makten. Det finns andra sätt att spara. En makthavare ska inte välja högsta avkastning framför medborgarnas förtroende för politiken.