Tomt. Det föds allt färre barn vilket kräver åtgärder i familjepolitiken, skriver Elin Larsson.
Det föds allt färre barn i världen. Varför tycks ingen riktigt kunna svara på. Är det klimatångest, ekonomiskt kris, oro för något annat, väntar man för länge eller är det helt enkelt konsekvensen av att kvinnor blivit frigjorda på riktigt?
Svaret är inte självklart men oavsett anledningarna borde människor ges möjlighet att skaffa så många barn de önskar. Så verkar dock inte fallet vara idag. En ny kartläggning från FN:s befolkningsfond UNFPA visar att allt färre får så många barn som de egentligen velat ha.
Undersökningen omfattar personer i olika åldrar, i 14 olika länder, däribland Sverige, vilka tillsammans utgör en tredjedel av världens befolkning och med varierande nivåer av välstånd. Svaren som kommer fram i undersökningen är anmärkningsvärda. Att det finns ett flertal faktorer som pekar på att det inte är helt självvalt med så få barn tyder på något som är fel.
Nästan en fjärdedel uppgav att de känner sig oförmögna att uppfylla längtan efter barn vid föredragen tidpunkt i livet. Nästan 20 procent av de vuxna i fertil ålder tror att de inte kommer kunna få det antal barn som de vill ha. Endast en av fem uppgav att det är rädsla för framtiden, så som klimatförändringar, krig eller pandemi som har hindrat eller skulle kunna hindra dem från att ha färre barn än önskat. Endast tolv procent sa att barnlösheten beror på medicinska orsaker. Men nästan 40 procent uppgav att ekonomiska begränsningar hade påverkat, eller skulle komma att påverka, deras förmåga att bli föräldrar till ett eller flera barn.
De flesta tillfrågade ville ha två eller fler barn, men när många känner sig oförmögna att bilda den familj de önskar så föds det helt enkelt färre barn. Det är dags för politiker att sluta spekulera i orsaker och snarare se till att skapa rätt förutsättningar för unga att bilda den familj. Det är inte konstigt att dagens nyblivna vuxna känner sig begränsade av sin ekonomi och det måste politiker ta på allvar. Det är politikens uppgift att undanröja de hinder som finns för att människan ska kunna leva sitt liv fullt ut. Familjepolitiken är ett område som under många decennier rullat av sig självt men nu behövs aktiva insatser.
För dagens unga är det otroligt mycket tuffare att ta sig in på bostadsmarknaden än vad det varit för föregående generationer. Lägenheterna kostar mer, kontantinsatsen tar längre tid att spara ihop och det är svårare att få ett bolån från banken. Därtill är kötiderna till hyresrätter långa i stora delar av landet. Har man till slut lyckats skrapa ihop till en kontantinsats för en lägenhet på ett rum och kök, ja då ligger nog inte barn högst upp på prioritetslistan trots att man kanske närmar sig eller till och med är över 30 år. Går därtill stora delar av lönen till att bekosta boendet finns det knappast ekonomiskt utrymme att bilda familj.
Sverigedemokraternas gamla idé om ”Sverigehuset” är nästan det enda som skapat rubriker i regeringens bostadspolitik under mandatperioden. Borgerligheten som tidigare gjort sig kända för att skära i regleringar och underlätta byggandet står nu handfallna. Vilka ska bo i de pittoreska husen i borgerlighetens nya folkhem om man inte ens har möjlighet att bilda den familj man drömmer om? En mer progressiv familjepolitik skulle också vara en möjlighet för borgerligheten att sätta sin prägel på ett område Socialdemokraterna under så många decennier tagit äran för.