Ett av uppdragen i utredningen om en ny nationell myndighet för viltförvaltning handlade om att se över Polismyndighetens uppdrag för att renodla det och flytta några av de frågor som inte hör till kärnuppdraget. Det handlade om att flytta ansvaret över vapenlicenshantering och tillsyn av skjutbanor bort från Polisen och till den nya myndigheten. Huvudanledningen till en flytt är dock att Polismyndigheten misskött sitt ansvar i dessa frågor.
Utredaren föreslår förvisso en flytt av tillsynen för skjutbanor från Polismyndigheten till den nya myndigheten för viltförvaltning, med ett delat ansvar. Den nya myndigheten föreslås vara ansvarig för regelverk och föreskrifter, medan länsstyrelserna föreslås ta över själva besiktningen. Det är bra att ansvaret inte längre ska ligga på Polismyndigheten, men det vore olyckligt att lägga besiktningen på länsstyrelserna som inte besitter den kompetens som behövs för att utföra detta. Besiktningen borde istället åläggas jakt- och skytteförbunden, där den reella kompetensen finns. Personer med skyttevana är mycket mer lämpade att besiktiga en skjutbana eftersom de förstår såväl skytte som hur en kula beter sig efter att den har lämnat mynningen.
Ansvaret över vapenlicenser vill utredaren däremot inte flytta från Polismyndigheten. Anledningen som anförs är att vapenlagen har en vapenrättslig del och en brottsbekämpande del och att det därför inte går att flytta ansvaret bort från den brottsbekämpande myndigheten. Det går självklart. Om Polismyndigheten får behålla sista ordet vad gäller personens lämplighet att inneha vapen, vilket givetvis ska vara fallet, kan detta enkelt lösas med att den nya myndigheten skickar en förfrågan till Polisen om just detta och vid nekande svar avslår licensen. Att Polisen även i framtiden behöver tillgång till vapenregistret är inte någon giltig invändning mot en flytt, inte heller att bemanna den nya myndigheten med lämplig personal kan anses vara ett oöverkomligt problem. Argument som alltså framförts av utredaren.
Här är det även läge att påminna om att riksdagen vid upprepade tillfällen uppmanat regeringen om att dela upp vapenlagstiftningen i en del som hanterar det administrativa runt vapenlicenser och en del som är brottsbekämpande. En dylik uppdelning är inte bara lämplig utan ytterst efterlängtad. Den frågan hanteras just nu i en annan utredning (SOU 2024:31), där utredaren trots regeringens direktiv inte föreslog någon uppdelning. Polismyndighetens inflytande på utredningar är sannerligen stort.
Att utredningen om ny myndighet resonerar runt handläggningstiderna och anser att problemet som legala vapenägare upplevt nu är löst eftersom Polismyndigheten temporärt lyckats snabba upp sin handläggning, visar på en djup oförståelse över kritiken som faktiskt framförs av jakt- och skytteförbund. Det är myndighetens aktivism och tendens att inte följa vapenlagstiftningen som är det reella problemet.
Det finns otaliga exempel på vapenlicensärenden där myndigheten nekat licens på godtyckliga grunder. Och med statens resurser i ryggen, kan myndigheten processa i all evighet, medan en licenssökande får stå för sina egna kostnader i rätten, även vid en dom till dennes fördel.
Sedan finns det fog att ifrågasätta om en myndighet som alltid framhäver hypotesen att gängkriminella får sina vapen från jägare och sportskyttar när de i själva verket har tillgång till insmugglade vapen från företrädesvis Balkan, är rätt myndighet att ta hand om vapenlicenser. Empirin är tydlig, legala vapen förekommer extremt sällan vid grova brott. Ändå återfinns Polisens ”läckagehypotes” i de flesta sammanhang när vapenlagstiftning diskuteras.
Senast i vapenutredningen som hanterar den uppdelning av vapenlagstiftningen som nämnts ovan. Där förordas strängare vapenlagar trots att direktiven var de motsatta. Hela resonemanget i den utredningen bygger på Polisens ”läckagehypotes”. En hypotes som endast har som grund myndighetens egen uppfattning i frågan. Alla siffror talar emot den.
Utredarens motstånd till trots, finns det i utredningen ett spår att skapa en myndighet för viltförvaltning och vapen. Det är en bra grund att stå på för regeringen att nu faktiskt gå vidare med att flytta ansvaret för såväl vapenlicenser som skjutbanor bort från Polismyndigheten. Kanske slipper vi höra talas om den påhittade ”läckagehypotesen” i framtiden? Kanske Polismyndigheten då kan koncentrera sig på att jaga gängkriminella istället för vapenägare med licens, jägare, sportskyttar och samlare? Det vore en dubbel samhällsvinst.