Frankrike förbjuder per- och polyfluorerade alkylsubstanser, PFAS, i produkter som kosmetika, skidvalla och vissa textilier. Stekpannor och andra köksredskap med non-stick-beläggning, till exempel teflon, är dock fortsatt tillåtet (Omni 10/3).
Förbudet har varit omdiskuterat. Till exempel förklarade landets industriminister Roland Lescure under en debatt i fjol att ”ni äventyrar själva funktionen hos den inre marknaden”. Budskapet var riktat mot gröna krafter som krävde ett ännu mer omfattande förbud.
Även i Sverige diskuteras PFAS. Mycket av uppmärksamheten har riktats mot det grundvatten som Flygvapnet kontaminerat med brandskum. Även om det hänt på flera platser är härvan runt flygplatsen utanför Ronneby mest känd med många juridiska turer.
Det är rimligt att staten tar sitt ansvar och betalar för sig. Det handlar inte bara om moral och principer, utan också om trovärdighet. Miljöförstöring som lämnas utan åtgärd riskerar att underminera Försvarsmaktens relation till markägare och lokalsamhällen. Att investera i sanering och kompensation är därför inte bara en skyldighet utan även en strategiskt klok åtgärd för att säkra fortsatt goda relationer.
Samtidigt har den offentliga debatten om PFAS blivit överdrivet förenklad och negativt inriktad. PFAS är inte ett enskilt ämne utan en hel grupp av kemikalier med olika egenskaper och användningsområden. Att se alla PFAS som en homogen miljöbov riskerar att leda till ogenomtänkta beslut.
PFAS används exempelvis i medicinska produkter som ögondroppar och droppåsar, där deras stabilitet just nu gör dem nästintill oersättliga. Till exempel ”avslöjade” tidningen ETC nyligen att vissa ögondroppar till 100 procent består av PFAS. Inom jordbruket finns växtskyddsmedel som klassas som PFAS. Att Frankrike föreslagit ett nästintill generellt förbud, med undantag för stekpannor visar hur populistisk regleringsdebatten blivit.
Det finns dessutom skillnader mellan olika PFAS-typer. Långkedjiga PFAS som PFOS och PFOA är kända för sin persistens och sina negativa hälsoeffekter, medan kortkedjiga PFAS är mindre problematiska och ofta bryts ner snabbare. Det talas sällan om dessa nyanser i debatten.
Istället för ett generellt förbud bör varje PFAS bedömas individuellt där samhällsnytta vägs mot miljö- och hälsorisker. Är riskerna med PFAS i brandskum – som sprids okontrollerat i naturen – jämförbara med PFAS i en droppåse som används under kontrollerade former på ett sjukhus? Svaret är nej, och regleringen bör spegla skillnaden.
Detta kräver dock en mer sansad och faktabaserad diskussion än vad vi ser i dag. PFAS är inte oproblematiska men om vi reglerar enbart med grund i svartvit debatt och slentrianmässig förbudspolitik kommer vi obönhörligen skapa ännu större skador och problem än de vi försöker hindra.