Jonas Gardell.
Mitt i sommaren väljer regeringen att uppmärksamma tre betydelsefulla kända svenskar. Hur vore det om man i stället koncentrerade sig på att lappa och laga kulturpolitiken?
Under rådande sommartorka på Statsrådsberedningen så kom beskedet. Regeringen har beslutat att tilldela skådespelerskan Christina Schollin och författaren och dramatikern Jonas Gardell belöningsmedaljen i guld av 8:e storleken med inskriften Illis quorum meruere labores. Finansmannen, entreprenören och mecenaten Anders Wall får utmärkelsen Professors namn. Tjusiga ord och fint ska det vara. På instagram pyser kulturminister Parisa Liljestrand av stolthet när hon ringer upp berörda och berättar nyheten.
Det är en stor glädje för mig som kulturminister att meddela att några av regeringens främsta utmärkelser tilldelas två kulturskapare som betytt så mycket för det svenska kulturutbudet, samt Anders Wall som genom sin mångåriga filantropi utgjort ett avgörande stöd för unga talanger inom flera olika fält, skryter ministern också i pressmeddelandet från Kulturdepartementet.
Illis quorum-medaljen i guld har delats ut sedan 1785: "Åt dem vars gärningar gör dem förtjänta av det". Vilket betyder ungefär åtta personer per år. Tanken är att belöna insatser för kulturella, vetenskapliga och andra allmännyttiga ändamål.
I grunden inget fel i det. Men det där med medaljer kan gå riktigt snett. Det är svårt att glömma 2015 när dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke hängde en kunglig medalj runt Jean-Claude Arnaults hals. En kulturprofil som senare hamnade i fängelse. Då fick kungen, som högst ansvarig, nog och återkallade den så kallade Nordstjärneorden.
Jonas Gardell kämpar just nu med ett annat medaljdilemma. För ett år sedan gick han hårt åt regeringen och särskilt Ulf Kristersson. I en krönika i Expressen ställde han statsministern till svars: Varför tar du inte avstånd från SD:s homofoba tweets om att Pride skulle legitimera pedofili? Gardell fortsatte kritiken: Ulf Kristersson samarbetar med ett parti som gång på gång går ut och kränker, förolämpar och skrämmer hbtq-personer och gör det svårare att leva ett bra liv. Till TT klargjorde Gardell att Ulf Kristersson är statsminister i en regering som har ett intensivt samarbete med ett parti som röstat nej till i stort sett varje förbättring för hbtq-personer i Sverige och Europa.
Regeringen däremot, de är snälla tillbaka och smickrar gärna Jonas Gardell med att lyfta fram hans långvariga insatser för homosexuellas rättigheter: ”Gardell har haft en banbrytande roll för att lyfta HBTQI+-frågor genom sitt konstnärskap.”
Hur nu Gardell ska få ihop det här på ett trovärdigt sätt? Hans reaktion i sociala medier är medvetet blygsamt och glatt: ”Andra som fått den är typ Greta Garbo, Ingrid Bergman och Selma Lagerlöf. Så jag är förvirrad men glad.” Så snabbt gick det att förlora ryggraden inför lite glänsande guld från maktens centrum. Och det under pågående Pride-vecka i Stockholm. Det är fullt möjligt att tacka nej. Det gjorde kommunisten Sven Wollter som inte ville ha medalj ur kungens hand 2013.
Måhända att det gläder Parisa Liljestrand att dela ut medaljer till personer som redan är överrösta med priser och utmärkelser. Men vad som behövs på riktigt är kultursatsningar som gör skillnad. Regeringen har kraftigt dragit ned på kulturskolan. Folkbildningen är hotad. Yttrandefrihet och fria medier naggas i kanten i Europa. Demokratifrågan spelar en avgörande roll i den osäkra omvärld vi lever i. Kulturministern måste därför ta fram nål och tråd. Det är dags att lappa och laga hålen i kulturpolitiken.