Politikerna har ett stort ansvar för att synliggöra hur det demokratiska systemet fungerar – och det ansvaret är mer brådskande än någonsin inför nästa års val.
Många invånare vet inte om en viss fråga hanteras av kommunen, regionen eller staten. Att man inte vet till vilken instans man ska vända sig för att påverka är djupt bekymmersamt. För hur ska man kunna engagera sig eller kräva ansvar för ett beslut, om man inte ens vet vem som har fattat det?
I vissa fall kan okunskapen till och med vara bekväm för makthavare. En politiker kan då undgå kritik för ett beslut, enbart för att väljarna inte känner till i vilket forum beslutet fattats. Men det är en kortsiktig trygghet. I längden leder otydligheten till att det demokratiska systemet försvagas. Legitimiteten i politiken bygger på transparens och tydlighet – och på att det finns en tydlig koppling mellan beslut, beslutsfattare och ansvar.
Systemets komplexitet är inget nytt. I skolan får vi lära oss att kommunerna ansvarar för skola, äldreomsorg och lokal infrastruktur, medan regionerna styr sjukvården och kollektivtrafiken. Riksdagen stiftar lagar och regeringen styr myndigheter. Men verkligheten är full av undantag. En väg i kommunen kan tillhöra kommunen – en annan Trafikverket. En kommun får i princip inte bedriva sjukvård med läkare, men det finns undantag även där. Systemet är snårigt och gränserna ofta otydliga.
Denna otydlighet försvårar inte bara medborgarnas möjlighet att följa beslutsvägarna – den försvårar ansvarsutkrävandet. Det är ett demokratiskt problem. När människor inte förstår hur besluten fattas eller vem som är ansvarig, uppstår känslan av att politiken är långt borta och otillgänglig. Det föder misstro, passivitet och i värsta fall cynism. Människor börjar tro att deras röster ändå inte spelar någon roll. Och då är vi farligt nära den punkt där demokratin inte bara skaver – utan faktiskt börjar krackelera.
Politikens uppgift är inte bara att fatta beslut. Det handlar också om att göra demokratin begriplig och tillgänglig. Det är ett ansvar som vilar tungt på alla som är eller vill bli förtroendevalda. De har inte bara ett uppdrag att förvalta – utan ett samhällskontrakt att upprätthålla.
Inför nästa års val handlar det därför inte bara om att vinna väljarnas förtroende. Det handlar om att återvinna tilliten till det demokratiska systemet. För att göra det måste politikerna bli bättre på att kommunicera – inte bara vad de vill, utan var de verkar och hur systemen fungerar. Demokratin behöver inte bara försvaras – den måste förklaras.