Vi har talat om det så länge att man skulle kunna tro att det redan var ett faktum. Att många verksamheter bedrevs digitalt där medarbetarnas geografiska placering är helt oväsentlig.
Men nej, så har det inte varit. Vi har fortsatt att som radiostyrda små enheter ändå samlas i stora rum där alla mår dåligt av arbetsmiljön, var och en framför sin skärm. För att vi tror att vi måste.
För att cheferna tror att vi inte skulle jobba om vi inte var på jobbet.
Alla jag pratat med om erfarenheter av hemmajobb är överens om att det är mer effektivt än att vara på jobbet. Du får mer gjort. Blir mindre störd.
Skulle man alltid jobba hemma skulle mycket förloras. Den sociala samvaron med arbetskamraterna inte minst. Och att man blir sämre uppdaterad om mycket om man inte är på plats. Både arbetsrelaterade saker och mer socialt.
En mix är som så ofta, det bästa.
Vet man att man har en rapport/artikel att skriva skulle en jobbardag hemma vara det klart mest effektiva. Men lärdomen av corona är att även möten kan vara effektiva om de hålls via datorn. Inte alltid men ofta.
Kanske många också märkt att somliga möten är helt onödiga över huvud taget. Det man ville uppnå kunde ha lösts med ett mejl eller två.
På Gotland är vi väl försedda med digital infrastruktur. För oss är det självklart att man kan jobba via nätet oavsett var på ön man bor. Nästan.
I går kom besked om infrastruktursatsningar för 1,2 miljarder, ett initiativ från Centerpartiet som rönt framgång i förhandlingarna med regeringen och Liberalerna. 720 miljoner kronor till järnvägen, 300 miljoner kronor till vägar, 203 miljoner kronor till bredband.
Om det blir några pengar till Gotland är oklart. Våra vägar har ju en del att önska så man hoppas på att åtminstone någon länsväg kunde få en standardhöjning.
För att jobba distansoberoende kräver inte bara bra uppkoppling. Det kräver att man även kan transportera sig enkelt mellan arbetsplatsen och hemmet vid behov. Eller behöver göra andra nödvändiga fysiska transporter.
Fungerande infrastruktur, både digital och fysisk, är självklart i förstone nödvändig för de företag och boende som har sin ordinarie lokalisering utanför städer och tätort. Här behövs en bättre avvägning mellan vilka behov staden har av några minuters kortare restider, och landsbygdernas behov av vägar som över huvud taget är farbara.
På de orter i landet där kollektivtrafik finns som ett fullt fungerande alternativ ska inte heller mer skattepengar läggas på att underlätta biltrafik. Skattepengar ska läggas där alternativen saknas. Det borde vara en självklarhet.