Vi hör det om och om igen. Hur exempelvis Sverigedemokraterna inte kan vara odemokratiska eller problematiska, eftersom de är demokratiskt folkvalda. Det är folkets vilja och därför har man röstat på dem. Därmed kan deras politik också ses som legitim.
Men det är en känd paradox som ofta används för att urvattna demokratin.
Nu har även Ebba Busch i en debattartikel tagit det ett steg till i fel riktning. När Sveriges vice statsminister vill urholka demokratin, då är det dags att reagera.
Busch menar på SvD Debatt att Sveriges byråkrati är trögrörlig och att det är för många regler och för långa beslutsprocesser. Busch vill att regeringen ska kunna ta beslut kring näringslivet, energi- och gruvnäringen snabbare utan att riksdagen behöver ta beslut, utan att besluten ska ordentligt utredas.
Hon vill att regeringen ska få större makt att fatta beslut genom förordningar: ”Sverige och EU har byggt byråkratier som garantera långa processer och långsam beredning. Det är en ordning som fungerade hjälpligt innan, men som definitivt inte fungerar i snabb förändring”.
Det Sverige och EU har byggt är dock starka demokratiska institutioner. Problemet med snabb förändring är att man kan urvattna demokratin på bara några veckor. Att dessutom Busch vill ta snabba beslut inom gruvnäringen riskerar att helt utesluta samers rättigheter. Det är bra att gruvnäringen är en långsam process, där samer och människor som bor i närheten av gruvorna
Busch är flitig på att publicera och ge sken av vad regeringen vill och vad det är man gör för landet. Men i själva verket är det bara god marknadsföring och politisk strategi. Man använder argumentet att det här är vår vilja och alla som inte vill samma sak räknas inte.
I en debattartikel i Aftonbladet från förra året skrev Busch dessutom att Kristdemokraterna verkar vara de enda som står upp för mänskliga rättigheter, svenska värderingar och mot antisemitism. Om det stämmer att man bryr sig så mycket om dessa värderingar så borde man kan inte heller vilja urholka demokratiska processer. Hur man får dessa två att gå ihop är högst oklart.
Sverige granskades i Universal Periodic Review i FN på plats i Genève. Där hölls först ett inledningsanförande om situationen för mänskliga rättigheter i Sverige och sen talade 101 stater och de gav totalt 320 rekommendationer om förbättringar Sverige borde göra.
Var femte år granskas varje land och andra stater har möjligheten att skriva det som på diplomatiskt språk kallas för rekommendationer, men som egentligen är kritik och fokusområden där man behöver göra mer. Det övergripande temat – cirka 50 rekommendationer – handlade om just diskriminering och rasism. 35 rekommendationer handlar om barns rättigheter. Två frågor som Sveriges regeringen inte bryr sig om.
Moderaterna ville inte att Barnkonventionen skulle bli svensk lag och Tidöavtalet och samarbetet med Sverigedemokraterna fortsätter säkerställa att rasism och diskriminering är vanligt förekommande.
I Sveriges anförande under Universal Periodic Review så använder man inte bara problematiskt språk för att beskriva romer, utan man hade också svårt att bemöta frågor och kritik. En regering som verkligen bryr sig om mänskliga rättigheter har inte svårigheter med detta.
I normaliseringsprocessen för att skapa autokrati är det vanligt med argument om att motståndare är förrädare. En retorik som vi sett i den senaste debatten med Vänsterpartiet och Israel.
Efter att riksdagsledamoten Daniel Riazat lämnade partistyrelsen på grund av bråket om Lorena Delgado Varas skrev sverigedemokraten Richard Jomshof att Riazat borde lämna landet.
Även förra året kallade han ledamoten för ”en skam för den iranska diasporan”. En extremt olämplig och rasistisk retorik – men som görs i demokratins anda. Jomshof har rätt att uttrycka sig som han vill för det handlar om yttrandefrihet.
Det är en problematisk paradox – men som är vanlig. Vi ser hur demokratiska argument används för att i själva verkat urholka demokratin. Det görs hela tiden.
Men nu har vi nått nya höjder då Busch vill ta bort våra demokratiska processer som säkerställer att saker och ting görs korrekt – för att ge regeringen mer direktinflytande och makt.