Ett av de mer återkommande orden när partitopparna talade från scenen var ”förbjuda”, och människor framställdes ofta som problem. De gör fel, tycker fel, är otillräckliga som föräldrar och belastar socialförsäkringssystemen. Visst för att det finns problem som måste tas itu med men när politiken reducerar människor till något som måste korrigeras, var finns då tilliten och visionen om förbättringar för vanligt folk?
Moderaterna har en valrörelse att förbereda. Partiet måste sätta tonen och forma en berättelse som mäktar med mer än förbud. Finansminister Elisabeth Svantesson försökte visserligen lyfta blicken i sitt tal, men att barn ska kunna äta sig mätta och inte ha trasiga skor är mer grundläggande anständighet än moderat framtidsdröm.
Ulf Kristersson talade mycket om säkerhetspolitik, fast utan att koppla den till de kommunala och regionala perspektiv som var relevanta för åhörarna. Det fanns utrymme att lyfta fram hur viktiga kommuner och regioner är i beredskapsarbetet, och mindre om att Sverige varit med i Nato i ett år. Talen förmedlade också känslan av att Moderaternas politik är en uppifrån-och-ner-affär. Inte minst Kristerssons ton var tidvis uppfordrande, som att partiets linje är något som bara ska accepteras snarare än formas i dialog med medlemmar och väljare.
När mötet inleddes lyftes en väldigt viktig tråd, som tyvärr sedan lämnades lös. Moderaterna gjorde i valet 2022 historiska inbrytningar i kommuner som tidigare varit ointagliga för borgerligheten. Men hur partiet ska förvalta och behålla detta förtroende kommenterades knappt.
Därför var kaffepauserna så hoppingivande. Där, i samtalen mellan gräsrötterna, syntes ett annat Moderaterna – ett parti med sansade röster som vill mer än bara förbjuda. De som är kritiska mot partiledningens snedskär om att på godtyckliga grunder förbjuda vissa jaktvapen, vill riva upp regeringens beslut att från och med år 2027 höja bränslepriserna, och som efterlyser en miljöpolitik med både självförtroende och pragmatism. Givet att partiet bjudit in WWF:s generalsekreterare för att under filosofiska former diskutera bland annat naturens rättigheter, bör de nog inte hålla andan i väntan på ett genombrott. Detta trots att slagorden lite i tysthet ändrats från ”friare, säkrare, grönare” till ”tryggare, säkrare, rikare”.
Med drygt ett år kvar till valrörelsen krävs mer än förbud och problemfokusering. Moderaterna måste berätta vad det står för – inte bara vad det är emot. Frihet, förbättringar och en politik som växer ur medborgarnas verklighet, inte bara från partiledningens skrivbord, borde vara självklarheter. Karlstadsmötet visade att potentialen finns i de egna leden. Det är hög tid för partiledningen att lyssna och leverera en vision värd namnet.