Politiker verkar tro att medborgarskap är något som ska förtjänas. Något som inte alla kan få. Kristerssons uttalande om att det är alldeles för lätt att få medborgarskap i dagsläget, tillsammans med att förslag om att ta ifrån kriminella sina medborgarskap är en farlig backe som sluta i en stor krasch.
Medborgarskap är en av de mest basala mänskliga rättigheterna som ska säkerställa att man kan utkräva alla andra rättigheter. Att leka med medborgarskap på det sättet som regeringen gör är början på slutet för demokrati och mänskliga rättigheter i Sverige.
Tankarna förs direkt till Jens Lapidus bok och nu också serie – Paradis City – där medborgare som begått kriminella handlingar förlorar rätten till gratis sjukvård och välfärd. Huvudkaraktären Emir, som i serien spelas av Alexander Abdalla, behöver både en ny njure och dialys flera gånger i veckan men behöver betala för det själv ur egen ficka, vilket innebär att han begår ett rån. Kort och gott behöver han betala enorma summor för att få god sjukvård.
Känns det igen? Kristerssons privatisering av vården har gjort det till verklighet. Högre priser för vårdbesök och en rejäl höjning av högkostnadsskyddet är smärtsamma bevis på hur lite Kristersson bryr sig om majoriteten av Sveriges befolkning.
Det är en tvåfrontsattack. Du får inget medborgarskap till att börja med, och om du väl är medborgare, så blir det dyrare att få sin välfärd uppfylld. Ska det verkligen ske i Sverige – som är känd för sin starka välfärdsstat?
Medborgarförslagen gör inte saken bättre. Statslöshet (att inte ha något medborgarskap) är ett stort problem. Alla har rätt att vara medborgare i något land. Få sin röst hörd, demonstrera, säga ifrån, klaga på det man inte tycker är bra och så vidare. Traditionsenligt har stater tagit ifrån grupper av människor medborgarskap som man tycker är mindre värda. Etniska eller religiösa minoriteter. Det känns också bekant.
Sverige ska i själva verket motverka statslöshet. Man skrev på att avtal om att man förra året inte skulle ha någon statslöshet överhuvudtaget. Nu försöker man lösa det genom att utvisa personer som saknar medborgarskap. Men eftersom de inte är medborgare i något land så är det inget land som har skyldighet att ta emot dem. Och Sverige har egentligen en skyldighet att ge dem permanent uppehållstillstånd så att de kan arbeta mot att bli medborgare så småningom.
Sverige har även en skyldighet att underlätta processen för dessa människor – något som Kristersson inte ställer sig bakom. Statslösa personer som varit i en juridisk limbosituation i mer än tio år ringer mig och säger att de fått utvisningsbeslut helt plötsligt. Att familjen ska splittras – där barnen får stanna och föräldrarna utvisas. Det är så många lager av rättighetskränkningar för alla inblandade. Det är katastrofalt – men också konsekvensen av Kristerssons politik.
Medborgarskap är grundpelaren i att få sina mänskliga rättigheter uppfyllda. Men trots det vill regeringen sakta men säkert slå sönder den pelaren. Men då rasar allt. Då kommer vi inte kunna lita på att vi får någon av våra rättigheter uppfyllda.
Medborgarskap har blivit en bricka i ett politiskt kulturspel, där man vill bestämma vem som är svensk och inte. Det görs strategisk för att säkerställa att vissa inte har rättigheter. När medborgarskap i själva verket ska vara den mest självklara rättigheten i världen.