Decemberöverenskommelsen, Januariavtalet och nu Tidöavtalet har haft olika inverkan på landets politik.
Decemberöverenskommelsen stabiliserade regeringens möjligheter att få igenom sin budget och förhindrade en regeringskris. Överenskommelsen gick ut på att regeringars budget från 2015 till valet 2022 skulle ges grönt ljus även om det var en minoritetsregering som styrde. Kritiken mot avtalet gjorde gällande att demokratin satts ur spel, vilket var en överdrift.
Fördelarna var däremot många och regeringskrisen hösten 2021 hade undvikits om överenskommelsen hade fullföljts. Men även den rekordlånga regeringsbildningen 2018, med tillhörande januariavtal, hade med största sannolikhet kunnat undvikas. Nu höll överenskommelsen inte ens ett år då Kristdemokraterna valde populism före en stabil plattform för svenska regeringar.
Januariavtalet tvingades fram av ett valresultat där ingen klar vinnare fanns. Att Ulf Kristersson redan på valnatten 2018 utropade sig till segrare var något han senare tvingades äta upp och något som gjorde att han fick sura uppstötningar under resten av mandattiden.
När partierna väl smält valresultatet och blött och stött olika regeringsalternativ fram och tillbaka kunde Löfven slutligen röstas fram till ytterligare en period som statsminister efter att Januariavtalet skrivits under.
Men Löfvens regering var bakbunden av ett avtal som gjorde regeringens möjligheter att ta beslut utifrån nya behov i det närmaste omöjlig. Januariavtalet skulle följas till punkt och pricka. Något Ulf Kristersson med rätta kritiserade som oppositionsledare. Jag är ändå av den åsikten att avtalet var det bästa utifrån den situation partierna var i just där och just då. Men det gjorde styrandet av landet mycket trögt.
Med den erfarenheten och den sakliga kritik Kristersson hade mot Januariavtalet är det märkligt att han själv nu satt sig i en liknande situation. Med Tidöavtalet har han bundit upp sig och regeringens politik i fyra år. Avtalet bygger dessutom på de fyra partiernas valprogram vilket inte heller är bra då valprogram är fulla av dyra reformer som inte funkar i dagens ekonomiska läge. Tidöavtalet gäller, oavsett hur verkligheten ser ut och vilka åtgärder som borde göras.
Vi börjar se problemen med avtalet redan nu. Den extremt dyra sänkningen av bränslepriserna gav några ören tillbaka per liter vid pump, men tog upp den största delen av regeringens reformutrymme. I dag skulle många hushåll behöva andra stöd för att klara sin ekonomi. Det är hushåll som sällan ens har råd med bil och därför inte har någon nytta av de få ören som bränslepriserna sänktes vid nyåret.
Men vi ser även hur regeringens politik med största sannolikhet ökar landets utsläpp av växthusgaser i en tid då det borde vara tvärtom. Tidigare har utsläppen ökat när ekonomin återhämtat sig efter kriser, men nu är det den förda politiken som orsakar ökningen av utsläpp. Man skulle kunna beskriva det som att regeringen med berott mod ökar utsläppen, vilket inte bara ställer till det för Sveriges mål utan även EU:s gemensamma mål. Och detta i en tid då forskare anser att den takt som är beslutad inte är tillräckligt snabb.
Men det är inte mycket annat att vänta av en regering som bundit upp sig och låter sig styras av ett parti fullt av klimatförnekare. Då spelar verkligheten ingen roll för det är den felaktiga Tidö-kartan som gäller.