Det finns en intressant paradox i svensk medieutveckling. Papperstidningarna tappar prenumeranter i en tydlig sluttande kurva. Väldigt mycket fokus läggs på matematiska uträkningar som följer dessa kurvor för att kunna förutspå papperstidningens slutliga död.
En tröstlös matematik eftersom inget medieföretag lär fortsätta ge ut papperstidningar till den sista prenumeranten har dött.
Paradoxen ligger i att trots vikande kurvor är det fortfarande pappret som är affären, det är där man tjänar pengar.
Att medieföretagen nu aktivt jobbar för att fasa ut pappret till fördel för nätet har flera skäl, dels, förstås, för att den på sikt kommer att självdö, dels för att kostnaderna för att distribuera den blir högre och högre per nummer ju färre man ska köra ut den till.
Att aktivt styra över läsarna till nätet är därför det långsiktiga målet.
På denna resa har man det delikata dilemmat hur man ska få läsarna att fortsätta betala för journalistiken när den presenteras på nätet efter att ha i cirka 20 år gett bort den på detta forum.
Det papperstidningen erbjuder av sorterande och översiktlighet är en efterfrågad produkt, detta kan självklart även göras digitalt, om man vill. Istället går mycket av utvecklingen åt andra hållet.
Man vill individanpassa utbudet så att internetanvändaren ska ”slippa” information och budskap hen inte är intresserad av. Somliga längtar efter denna framtid, andra bävar. Själv är jag kluven, jag vill själv både välja och välja bort.
Mindre kluven är jag till utvecklingen att samma innehåll ska publiceras i flera olika kanaler för att spara pengar. Det tror jag bidrar starkt till att döda läsaren/lyssnarens/tittarens intresse, oavsett publiceringskanal. Det är det unika och superlokala som är nyckeln och detta material går inte att producera utan anställda. Jo, det finns de som på allvar menar att robotar kan göra lika bra arbete som mänskliga journalister så osvuret är bäst vad gäller den utvecklingen.
I går höll Gotlänningens Tryckeri AB sin årliga mediedag på Strand Hotell i Visby. Ett 60-tal inbjudna personer diskuterade papperstidningen, dess innehåll och hur det har förändrats, samt spaningar om dess framtid.
Det framkom både ris och ros, att vi blir allt färre som ska beskriva och försöka förklara det samhälle vi lever i har självklart påverkat innehållet i tidningen.
I dag är det cirka fem reportrar som ska göra detta grannlaga arbete på vardera tidning, och verkligheten pågår som bekant 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.
Konsekvensen blir att alla måste vara generalister, det finns inte utrymme för att låta reportrar specialisera sig inom något område. Utrymmet för att undersöka något som ”kanske” kan bli nåt att skriva om minskar så klart i samma takt.
Och då kommer kärnfrågan: hur påverkar detta vår demokrati? Flera var inne på den frågan under gårdagens samtal. På tio år har mer än var tredje lokalredaktion lagts ned i Sverige.
Under samma period har var fjärde journalist på dagstidningar försvunnit. (studie vid Södertörns Högskola på uppdrag av Jordbruksverket).