I vanlig ordning hycklas det hej vilt om vem som ska bli ny partiledare och kanske statsminister efter Stefan Löfven, som vill avgå i november. Ingen får säga att den kandiderar innan frågan kommit från valberedningen, sedan partiets fraktioner gruffat färdigt och har kommit fram till ett namn.
På samma sätt som när Mona Sahlin valdes efter Göran Persson så framförs det nu av ett stort och växande antal socialdemokrater och därmed närstående att det måste eller åtminstone borde bli en kvinna. Det står naturligtvis Socialdemokraterna fritt att anamma en sådan bakvänd ordning i valprocessen, även om det inte slog så väl ut med Sahlin. Personligen finner jag ingen anledning att bli engagerad i hur de väljer att förvara. Jag bryr mig mer om politiken och mindre om personen. Och vem de än väljer, vilket kön den nya partiledaren än tillhör, så blir det en sosse.
Oavsett om män diskvalificeras i valprocessen eller ej, så lär det vara finansminister Magdalena Andersson som ligger bäst till för att efterträda Löfven. Om hon själv vill. Och det tror jag att hon gör.
Hon har på senare tid agerat, bland annat vad kapitalbeskattning beträffar, på ett sätt som gör att man kan ana att hon försökt göra sig mer valbar för Socialdemokraternas vänsterflygel.
Mycket tyder också på att vänsterflygeln kommer att få ett stort inflytande och att stora delar av Socialdemokraterna är väldigt trötta på kompromisser och eftergifter, främst till Centerpartiet. Sju år i regeringsställning utan goda möjligheter att genomdriva partiets egna politik tär på tålamodet, även om det också varit oklart vilken politik Socialdemokraterna faktiskt skulle stå för om de kunde.
Blir denna vänstersväng verklighet så innebär det dock att Socialdemokraterna i praktiken diskvalificerar sig själva från regeringsmakten, om det inte sker något väldigt omvälvande med opinionsläget. Den samlade vänstern är ju väldigt långt ifrån att locka en majoritet i opinionsmätningarna. Den mjuka ryggrad som Stefan Löfven uppvisat har ju varit en förutsättning för att han skulle få regera.
Det finns ingenting som tyder på att Socialdemokraterna kommer att byta kurs och följa de danska Socialdemokraternas framgångsrika exempel. Löfven och Socialdemokraterna har satsat tungt på att demonisera den ickeliberala högeroppositionen för att bidra till borgerlig självdestruktion, för att kunna söndra och härska. En omsvängning i dansk riktning riskerar snarare att splittra det egna partiet.