Föräldrarna fruktar så klart extra besvär men de anar kanske också att barnets intresse kommer att avta när nyhetens behag har gått över och husdjuret blir då snart så gott som helt föräldrarnas ansvar och arbetsbörda.
Det är inte ovanligt att man testar barnens engagemang och uthållighet genom att först skaffa något enklare husdjur, som ett introduktionsprov. Även vandrande pinnar och dylikt är varelser som kräver ett visst mått av omsorg. Med tiden kan det visa sig om det kan vara en god idé att befordra barnen till omhändertagare av ett däggdjur av något slag, som en hamster, eller kanske ta hela steget ut till en hundvalp.
Regeringen presenterade i går planer på att investera 799 miljarder kronor i järnvägar och vägar under åren 2022–2033. Det jättelika paketet innehåller mycket som är motiverat. Men det innehåller också delar av den omdebatterade satsningen på höghastighetståg och nya stambanor från Stockholm till Göteborg och Malmö. En gigantisk investering som expertisen dömt ut som olönsam. För miljö och klimat kan pengarna användas mycket bättre. Och om det överhuvudtaget finns en parlamentarisk majoritet för projektet så är den lövtunn.
Är inte dagens järnväg ett "vandrande pinne-test" eller ett "hamstertest" av regeringens förmåga att vårda och värdera ett sådant projekt? Sverige har misslyckats med att i tillräcklig utsträckning underhålla den järnväg vi redan har för att upprätthålla driftsäkerheten. Är det då rimligt att satsa hundratals miljarder på infrastruktur för kommunikation mellan de metropoler som redan har goda kommunikationer för att få höghastighetståg som ska susa förbi landsbygd och små och medelstora städer? Jag tycker inte det. Och Sverige har inte befolkningsunderlaget som krävs.
För en gotlänning känns det naturligtvis extra provocerande när regeringen och dess myndigheter hyser så extravaganta höghastighetsplaner samtidigt som de överväger hur de ska kunna göra ett långsammare lågbudgetalternativ av Gotlandstrafiken efter att nuvarande upphandlingsperiod löpt ut.
Vad gäller satsningen på järnväg är det i hög grad Miljöpartiet som tryckt på. Det blir ännu ett exempel på en stor politisk fråga där detta marginella parti tillåts utöva ett helt oproportionerligt stort inflytande.
Inflytande vill även Sverigedemokraterna ha. Det framgick vid en presskonferens som partiet höll i veckan. En presskonferens som väckte stort intresse i förväg men blev något av ett västgötaklimax. Det ställdes inga ultimativa krav varken i sakfrågor eller på delaktighet i regeringsarbetet.
Eva Bofride gjorde vad hon kunde av det, i onsdagens C-märkta huvudledare i GT, men jag tror att hon har en poäng när hon pekar på att Liberalerna har orealistiska förväntningar på att Sverigedemokraterna ska förhålla sig passiva och kravlösa i sitt stöd till den borgerliga regering som Liberalerna numer (tills vidare) vill ingå i efter valet.
Om Moderaterna och Ulf Kristersson får möjlighet att bilda regering så tror jag att de kommer att ha större möjligheter att förhandla om politiken och förankra den i riksdagen om regeringen enbart utgörs av de partier som har en genuin samsyn och liknande förväntningar på hur processen bör skötas. Det innebär en regering bestående enbart av Moderaterna och Kristdemokraterna.
Det Sverigedemokraterna bland annat efterfrågade vid presskonferensen i tisdags var politiska uppgörelser redan innan valet, inkluderande en ”handlingsplan” i frågor som pensionerna, lag och ordning, migration, integration och skola.
Det är en konstruktiv inställning och vissa uppgörelser låter sig säkert göras i frågor där det råder genuin samsyn mellan oppositionspartierna. I andra frågor där det inte finns samsyn blir det svårt att nå förhandlingsuppgörelser när en central förutsättning för förhandlingarna, valresultatet, ännu inte existerar.