Jag kan inte erinra mig från min uppväxt att någon av mina hyggligt jämnåriga blev rånad. Fylla och slagsmål, ja. Droger och mobbning. Självmord. Det var ingen idyll, även om vi befann oss i bibelbältet.
Men rån?
Nej.
Jag påstår inte att det aldrig hände. Men jag påstår definitivt att det var ovanligt. Mycket, mycket ovanligare än i dag.
Brotten mot unga, däribland rån, ökar på ett alarmerande sätt. Men verkligheten kan vara mycket värre, än vad statistiken över anmälda brott visar.
En undersökning från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) som presenterades i går visar att 48 procent av eleverna i nian säger sig ha blivit utsatta för brott. Och de anpassar sina liv därefter. När de går ut tar de inte den bra mobiltelefonen med sig, utan någon äldre och mindre eftertraktad. Beroende på vart de ska och när de ska vara där, så kan de också klä sig därefter. Varför dra på sig något begärligt, om det innebär att de tvingas lämna klädesplaggen ifrån sig under hot? De avstår också att besöka somliga platser under somliga tider, för att undvika att utsättas för brott.
Men mest alarmerande är nästan att få av dem som säger sig ha varit utsatta för brott också har polisanmält detta.
Det är alarmerande av framför allt tre skäl. För det första eftersom den stigande brottsstatistiken döljer en verklighet som är mycket värre.
Men vad tyder det på när brottsutsatta unga, och deras familjer, inte finner det mödan värt att polisanmäla? Är de rädda för vedergällningar från brottslingarna? Är deras förväntningar på att polisen kommer att lägga ner utredningen, att en polisanmälan därför inte tjänar något till? Eller förväntar de sig att minderåriga brottslingar ändå kommer billigt undan, även om polisen får tag på dem? Varför ska man i så fall göra sig till måltavla för unga brottslingar som redan samlat på sig ett våldskapital?
För det tredje förblir inte alla dessa unga brottsoffer opåverkade av sina skakande upplevelser. Sverige har varit ett samhälle med en hög nivå av tillit och förtroende i förhållande till myndigheterna och människorna emellan. Det är ett samhälle där man kan röra sig fritt och där man kan underhandla med andra människor med begränsad misstänksamhet och en hög grad av öppenhet.
När detta förtroende inte finns längre – varken för myndigheterna eller medmänniskorna – så får det naturligtvis negativa ekonomiska konsekvenser. Men än viktigare är att det är ofriare samhälle med mer oro, där medborgarna känner att de behöver begränsa sig själva och misstro varandra.
Staten behöver göra mycket mer – allt den kan – för att stoppa och vända denna utveckling.