Jag är kanske ovanligt lättroad i somliga sammanhang, men jag har haft roligt hela helgen åt Eva Bofrides rubrik på den C-märka ledarsidan i GT i lördags: "Centerpartiet står kvar i mitten till somligas förtret"
Vilken mitt då? Jag önskar att det vore sant. Det skulle göra det betydligt enklare att navigera i det svenska politiska landskapet.
Men jag har svårt att komma på några viktiga sakfrågor där Centerpartiet står i mitten. Det befinner sig alltid på någon kant, med anspråk på att partiets minoritetsuppfattning ska göra sig gällande.
Det gäller migrationspolitiken, där partiet tycks oförmöget att ta in att den omfattande migrationen till Sverige innebär en påfrestning för det svenska samhället. En påfrestning vi behöver en paus ifrån, för att bättre kunna integrera de nykomlingar som redan är här för att stanna.
Det gäller arbetsmarknadspolitiken, där partiet tycks berett att slakta arbetsförmedlingen och släppa loss ett räntesökande entreprenörskap som ofta har visat sig problematiskt. Och partiet ser dessutom inga skäl att begränsa arbetskraftsinvandringen för okvalificerade arbetsuppgifter.
Det gäller energipolitiken där partiets irrationella skepsis inför kärnkraft länge har tillåtits utöva ett skadligt inflytande.
Det gäller arbetsrätten. Ungdomsförbundets utspel häromdagen, om 45-åriga Britt-Marie som bara fikar hela dagarna, var så att säga inget olycksfall i arbetet.
Det gäller moraliska frågor och kulturrelativism. Minns ni förslaget till idéprogram strax efter Annie Lööfs tillträde? Programmet med legaliserat månggifte, slopad arvsrätt och mer eller mindre upphävd skolplikt?
Jag skulle kunna fortsätta, politikområde efter politikområde. Men det får räcka så. Centerpartiet befinner sig inte alls i centern, men ytterkantspositionen slår fram och tillbaka över det politiska spektret, i fråga efter fråga. Så jag håller med Bofride om att Centern nog står bäst för sig självt i den stundande valrörelsen.
För övrigt brukar Eva Bofride reta sig på när andra vantolkar hennes texter och pådyvlar henne sina egna vanskapta tolkningar av vad hon skrivit. Det hindrar henne tyvärr inte henne att utsätta mig för precis samma sak, om något jag skrev som en delförklaring till att många SD-politiker i Sverige hoppat av sina kommunala uppdrag. Hon har naturligtvis rätt att somliga som lämnat tvingats lämna på grund av förgripliga uttalanden och åsikter. Men de flesta har lämnat av andra skäl, vill jag påstå. Utsatthet, vantrivsel, okunskap om vad uppdraget innebar, utstötthet, ville egentligen inte bli valda, sakpolitiska skäl, interna strider och så vidare. Så har det åtminstone varit här på Gotland.