Eva Bofride hade väl rätt på gårdagens C-märkta ledarsida i GT, när hon konstaterade att det inte är "läge att vila på lagrarna" efter att Centern förenat sig med den samlade vänstern i frågan om skolans framtida organisation. Nu måste alla de problem adresseras, som föranledde de förslag som förvaltningen lade. Och lade förgäves.
Men samtidigt ger hon prov på en totalt skamlös beskrivning av läget:
"För lika lite som förslaget med nedläggningar av en rad skolor på landsbygden skulle ha löst de problem som utredningen tar sin utgångspunkt i, lika lite har samma problem försvunnit för att man tagit ett beslut."
När Centern och den samlade vänstern bildade en majoritet som ignorerade förvaltningens förslag, så valde de bort den skolorganisation som skulle ha bäst förutsättningar att lösa de problem och olikheter som framtidens skola behöver hantera. De valde att prioritera andra hänsyn högre än de prioriterar skolans utbildning. När en stor andel av lärarna pensioneras blir det exempelvis svårare att rekrytera till en organisation som inte bara kräver FLER lärare än förvaltningens förslag, utan dessutom till ett större antal mindre skolor.
Bofride skriver vidare att: "...förvaltningen nu lägger stor press på politiken att hitta de lösningar som tjänstemännen inte hittade under sin utredningsperiod."
Det är kanske inte främst förvaltningen som sätter press, utan den påträngande verkligheten. Och förvaltningen hade en lösning på den organisation som skulle kunna klara att hantera förutsedda problem, men den lösningen ratades av Centern och den samlade vänstern. De bär nu ett tungt ansvar för skolan som de kan komma att ångra att de tog på sig. Och ångra både för egen del och för de konsekvenser beslutet får.
Centern och den samlade vänstern enades om att inte röra skolorganisationen utanför Visby. Men vad är de egentligen eniga om i övrigt, nu när de ska försöka ta det ansvar de iklätt sig? Bofride avslutar med att påstå den stora majoriteten bakom att dagens skolorganisation ska bevaras innebär att:
"Utrymmet för politiska strider är därmed litet."
Verkligen? Finns det inga källor till oenighet inom denna oheliga koalition, när man ska fatta beslut om det löskokta innehållet i det sköra organisatoriska skal som man enats om att behålla? Om inte Centern lägger sig platt och låter sin nya samarbetspartner diktera budgetmaximering så tror jag att de kommer att upptäcka att det finns rika möjligheter till oenighet. Inte minst som jag tror att den samlade vänstern känner ett behov av att skilja ut sig, för att framstå som mindre medskyldig till framtida skolproblem.