Vissa av dem som deltog i upploppen under förra vårens koranbränningar har prövats för sina gärningar. Vissa har friats, andra dömts, och i veckan sänkte Högsta domstolen (HD) straffet för två av stenkastarna.
Hovrätten hade dömt de båda männen till fem respektive fem och ett halvt års fängelse. HD sänker nu straffet till tre respektive tre år och tre månader. HD menar nämligen att även om det våld som riktats mot Polisen inom ramen för angreppet har varit betydande, och de materiella skadorna har varit stora, är det inte utrett att gärningarna har framkallat fara för flera människoliv eller egendom av särskild betydelse.
Tolv poliser sökte vård, fyra polisbussar sattes i brand, en polisbuss kapades och Polisen sköt varningsskott. Det väcker viss nyfikenhet kring vad HD menar är fara. I synnerhet då HD också konstaterar att det har ”varit fråga om en stor folksamling som har gått till ett hänsynslöst angrepp mot poliser, polishundar och polisfordon. Graden av våldsanvändning har varit hög och angreppet har pågått under mer än två timmar.”
HD finner det också utrett att männen, i alla fall i stora drag, varit medvetna om omfattningen och karaktären på angreppen på Polisen de deltog i: ”Deras gärningar har vidtagits inom ramen för ett omfattande och allvarligt angrepp.” Trots detta landar HD till slut i att männen inte agerat tillräckligt mycket tillsammans och i samförstånd med andra, och sänker straffen.
Det blir alltmer tydligt att landets domstolar är ur fas med både allmän rättsuppfattning och varandra. Först och främst har de tingsrätter som meddelat domar efter korankravallerna dömt olika. Till exempel har tingsrätterna i Norrköping och Örebro inte lagt fingrarna emellan medan tingsrätten i Solna friat stenkastare med hänvisning till att de kastat för dåligt. Det saknas uppenbart juridisk praxis för våldsamt upplopp och sabotage mot blåljusverksamhet.
Det är därför besvärande att Riksåklagaren schabblade bort chansen till tydligare praxis. Männen överklagade Hovrättens dom, men det gjorde aldrig Riksåklagaren. Detta trots att Riksåklagaren framhållit bristen på praxis och menat att männen borde ha dömts till längre straff. Riksåklagarens underlåtenhet att överklaga innebar dock att männen inte kunde dömas till längre straff än Hovrätten dömt ut. Att landets högsta åklagare, tillika chef för Åklagarmyndigheten, är medveten om behovet av praxis kring straffmätning – och därtill menar att de aktuella handlingarna kräver längre straff – men inte arbetar för det är svagt.
Att Riksåklagaren klantat sig gör emellertid inte HD:s resonemang mindre märkligt. Att medvetet ingå i ett samordnat angrepp måste vara försvårande. För om att under flera timmar kasta sten på poliser, sparka på en polisbuss, stå på taket på en polisbuss, ta sig in i en polisbuss, flytta kravallstaket, uppträda aggressivt mot polisen – samt applådera och mana på resten av folkmassan – ger tre års fängelse: vad krävs för att komma upp i maxstraff om 18 år?