“Vi har nått den punkt där vi, utan åtgärder, antingen måste äventyra vår välfärd, vår miljö eller vår frihet”, konstaterade en allvarsam Mario Draghi, chef för den europeiska centralbanken. Hans ordination: öka EU:s investeringar med 800 miljarder euro årligen.
Europas minskande andel av den globala ekonomin förminskas ofta med att länder i Asien kommit ikapp genom att ha egna rekordår, precis som Sverige under 50 och 60-talen. Att världen utanför Europa har blivit rikare är sant, däremot inte att det är oundvikligt att Europa måste se sin andel av den globala ekonomin minska. År 1980 utgjorde Europa 31 procent av den globala ekonomin och USA 25 procent. USA:s andel är fortsatt stabilt runt 25 procent medan EU:s kollapsat ner till 16 procent. Så sent som 2008 var EU:s och USA:s ekonomier i praktiken jämnstora. I dag är den amerikanska ekonomin nästan dubbelt så stor som den europeiska.
Att halka efter när det kommer till ekonomisk tillväxt kan vara ödesdigert. En ynka procent hit eller dit kan vid första anblick tyckas vara småpotatis. Men om exempelvis USA vuxit en procent mindre per år mellan 1870 och 1990, skulle landet 1990 inte ha varit rikare än Mexico var samma år. Det är denna långsiktiga effekt av lägre årlig tillväxt som fått Europa att halka efter resten av världen.
Det gör att vi har mindre pengar till att stötta Ukraina i deras försvarskrig mot Ryssland. Något som underminerar den europeiska säkerheten och utlämnar oss åt USA:s välvilja. Vi får också mindre pengar till den gröna omställningen. Den låga tillväxten äventyrar även vår välfärd. Vår låga tillväxt skapar nya målkonflikter och svåra avvägningar.
Vad är det då som orsakar den lägre tillväxten i Europa? En orsak är att amerikaner i genomsnitt arbetar 300 timmar mer per år jämfört med nordeuropéer. Att välja bort pengar för ökad fritid är i sig inget problem, så länge det görs med insikten att det kommer på bekostnad av annat. Problemet är bara att många européer tycks leva i villfarelsen att man kan både äta kakan och ha den kvar.
Den överreglerade europeiska ekonomin är också ett problem. Här finns ett gott exempel att finna i Sverige som på 1990-talet övergav statliga industrisubventioner och bidrag för att i stället försöka få fart på ekonomin genom liberaliseringar. Resultatet lät inte vänta på sig och Sverige fick en period av hög och stabil tillväxt.
Draghi ställer rätt diagnos, men ordinerar fel medicin. Han borde lära av Sverige att det är liberaliseringar som skapar tillväxt, inte ökade statliga bidrag och politisk styrning.