Jag skrev i tisdags om hur det system med orosanmälningar som inrättats för att skydda utsatta barn även kan användas för att skada. Bland de tusentals anmälningar som inkommer varje år på Gotland finns ett okänt antal okynnesanmälningar inlämnade för att hämnas mot någon i den berörda familjen eller något annat diaboliskt skäl. Och dessa anmälningar tar ju också uppmärksamhet och arbetstid från de många befogade orosanmälningar som också inkommit.
GA skrev i går om att cirka 800 orosanmälningar varje år arkiveras utan vidare utredning. Att de hanteras så kan naturligtvis vara en korrekt bedömning, även om de lämnats in av rätt skäl. Men bland de 800 anmälningarna kan definitivt finnas fall där oron var berättigad och de innehåller information som kan bli viktig vid ett senare tillfälle.
I GA kunde man i går läsa hur dessa anmälningar arkiveras i en "pärm" som inte är elektroniskt sökbar. Det innebär att någon måste leta igenom pappersarkivet eller erinra sig tidigare anmälningar för att den informationen ska kunna komplettera nyinkommen information. Om familjen flyttar över en kommungräns kommer informationen sannolikt inte att nå den nya kommunen, om nya anmälningar inkommer på den nya bostadsorten.
Att det inte upprättas ett elektroniskt sökbart arkiv beror på att lagstiftningen i dessa fall som lämnats utan åtgärd värnar föräldrarnas integritet, om jag rätt förstår sektionschefen Åsa Furén-Thulin. Så länge tillgången till ett elektroniskt och sökbart arkiv är omsorgsfullt begränsad så har jag svårt att se att det ur integritetsperspektiv skulle vara så mycket värre än ett pappersarkiv. Jag är i så fall beredd att hålla med om att lagstiftningen borde medge att ett elektroniskt arkiv upprättas, om det så bara innehåller information om vilka som förekommer i det pappersarkiv med nedlagda fall som kallas "pärmen".
De verkligt stora intrången i familjens integritet sker när en eller flera orosanmälningar verkligen undersöks grundligt. Exempelvis när myndighetspersoner begär tillträde till familjens hem eller kräver att få tala med barnen utan att föräldrarna är närvarande. När det ställs inträngande och kanske kränkande frågor som föräldrarna sannolikt inte vågar annat än svara på, eftersom frågeställarna har möjlighet att påverka deras möjligheter att fortsätta leva som en familj.
Om man tycker att det är viktigt att detta myndighetsarbete sker utifrån barnperspektivet så är det viktigt att befogade anmälningar undersöks noggrant och att existerande information inte görs onödigt svårarbetad och otillgänglig.
Men även enligt barnperspektivet är det viktigt att deras familjer inte i onödan utsätts för en uppslitande och ingående utredning. Även barnen har intresse av att familjens helgd respekteras när så är möjligt. De är ju en del av familjen.