För omkring en månad sedan skrev jag en ledare om hur "Hyrpersonalen är mer symptom än problem". Det står jag fortfarande för. Det är något grundläggande fel med den svenska sjukvårdens organisation som exempelvis gör att läkarna träffar färre patienter per arbetsdag än i de flesta andra länder, samtidigt som svenskarna också träffar läkare mer sällan än medborgare i andra länder.
Jag förhöll mig då skeptisk till hur framgångsrik Regionen skulle bli med att kraftigt minska användningen av hyrpersonal.
Jag blev därför inte alls förvånad när jag i gårdagens GA kunde läsa att kostnaden för hyrpersonal har ökat istället för att minska, speciellt under årets första två månader. Jag är mer förvånad över att kostnaden för hyrpersonal faktiskt har minskat i landet som helhet.
Om behovet av hyrpersonal är ett symptom snarare än det grundläggande problemet så är det ju inte mycket tröst för de Regioner som får betala och de patienter som aldrig har träffat samma läkare två gånger i rad.
Gotland är en av de två regioner som lägger störst andel av sin budget på hyrpersonal. Det är lite förvånande, då Gotland borde räknas som en mer attraktiv plats att bo än många av de regioner som har ändå har lägre andel hyrpersonal i vården. Det kan förstås ha att gör med att Region Gotland är en väldigt litet sjukvårdsorganisation jämfört med riket i övrigt.
Borde inte Gotland i så fall ha extra starka motiv att leta efter metoder som skulle kunna göra att läkare, distriktssköterskor och sjuksköterskor får mer tid att ägna åt att träffa, diagnosticera och vårda patienter? Låt oss kalla det för att öka sjukvårdens produktivitet, för det är ju trots allt vad det handlar. Och även om det låter kallsinnigt så handlar det om vårdsökande ska få den vård de vill ha och behöver.
Om kostnaden för hyrpersonal i den gotländska vården är 9,6 procent av den totala personalkostnaden, och om hyrpersonal är dyrare än fast anställd personal,, så ter sig problemet stort men inte oöverstigligt. När en fransk läkare träffar dubbelt så många patienter som en svensk och en tysk läkare tre gånger så många patienter, vad finns det då inte för möjligheter exempelvis inom primärvården?
Om Gotland verkligen ska komma till rätta med symptomet som utgörs av behovet av hyrläkare, så kommer det att krävas att man tänker utanför boxen. Skulle inte Regionens relativa litenhet till och med kunna utgöra en fördel inför en sådan utmaning?