Socialminister Lena Hallengren har drabbats av bröstcancer och står inför en behandling med cellgift. Det kommer naturligtvis att bli mycket prövande och bidrog säkert till att sätta den utfrågning i Konstitutionsutskottet, KU, som hon genomgick i fredags i perspektiv. Det finns värre saker än att svara på en lång serie frågor om regeringens coronastrategi. Eller, som det visade sig till allmän förvåning, regeringens brist på coronastrategi. Hallengren tvingades flera gånger göra klart att nej, någon formellt beslutad strategi har aldrig funnits.
Har det då inte funnits någon konsekvens och mål och meningen alls med regeringens coronahantering. Det tror jag faktiskt inte, även om politiken svajat lite av och an. Men en föränderlig och icke beslutad informell strategi är det svårare att utvärdera och bedöma. Man kan exempelvis avstå från att göra allt för att förhindra smittspridning i hopp om att en "lagom" stor andel av befolkningen ska insjukna så att, så småningom, det kan uppstå gruppimmunitet. Men frånvaron av beslutad strategi tillåter regeringen att förneka att det finns en sådan strategi och när den misslyckas blir det svårare att ställa någon till svars. Istället kan man sitta skylla på regionerna och regera vidare.
Regeringen har verkligen gjort detta med att smita från ansvar till en utvecklad konstart. Men det är ju inte precis detta som man vill att en regering ska vara bra på.
I ett helt annat ämne så förutsåg kritikerna att det skulle hoppas strömhopp från Liberalerna om partirådet bekräftade partistyrelsens beslut, att sikta på en borgerlig regering efter nästa val även om det innebär att regeringen måste samtala med Sverigedemokraterna. Partiledaren Nyamko Sabuni gjorde för övrigt ett hyggligt jobb när hon försvarade detta linjeval i Ekots lördagsintervju.
Just Ekot kunde i lördags avslöja att jo, visserligen har drygt 300 partimedlemmar lämnat partiet sedan beslutet. Men något fler, 324 nykomlingar, har sedan dess valt att lösa medlemskap.
Jag är verkligen inte säker på att partirådets beslut kommer att rädda Liberalerna. Men jag är så säker som jag kan bli på att partiet hade ramlat ur riksdagen om det framhärdat i den självmordskurs som Jan Björklund styrde in skutan på innan han hoppade överbord. Att fler medlemmar tillkommer än vad som faller ifrån är en första indikation att kursändringen kan komma att belönas av väljarna. Även om det finns två andra borgerliga partier, Moderaterna och Kristdemokraterna, som aldrig svek och aldrig vek från intentionerna att bilda en borgerlig regering på ett besvärligt parlamentariskt underlag.